tisdag 20 mars 2012

25. Pixies - Doolittle

Got me a movie, I want you to know
Slicing up eye balls, I want you to know
Girlie so groovy, I want to you to know
Don't know about you, but I am un chien andalusia
Wanna grow up to be, be a debaser
Vilket sprudlande vansinne! Varför är egentligen "Debaser" en av tidernas bästa rocklåtar? Är det för att Black Francis med en så total passion och inlevelse sjunger en så märklig text? Är det för att Kim Deals bakgrundssång får vad som egentligen är ett explosivt punknummer att låta som en underbar popsång? Eller är det kanske egentligen bara för det där tre sekunder långa basintrot som på något vis lyckas få oss i perfekt stämning direkt? Jag vet inte, men aldrig förr har det varit så trevligt att få en glödhet hårtork blåsandes i ansiktet i två minuter och femtiotre sekunder.

Pixies kryptiska texter ger en aldrig känslan av något svårt och otillgängligt. Jag har visserligen ingen aning om vad låtar som "Waves of Mutilation" och "Here Comes Your Man" handlar om, och även om jag fattar att "Debaser" är inspirerad av Dalí och Buñuels surrealistiska kortfilm Den andalusiska hunden, så blir jag inte mycket klokare för det. Men vad gör väl det? Texterna bidrar ju bara till den där galna, mystiska energin. Francis har sagt att hans texter bygger på bilder och idéer som han inte själv förstår, men vars syfte främst är att underhålla. Det är också precis så vi upplever dem. Francis skruvade värld av religion, UFO:n, sex och våld är helknäpp, men ändå en ren njutning att befinna sig i. För mig ligger det nära till hands att se Pixies lustfyllda och vagt hotfulla surrealism, som rockens svar på Alejandro Jodorowsky.

Pixies var så klart en grupp som med sin skruvade kreativitet inte kunde undgå att influera horder av andra band. Kurt Cobain sade till exempel att "Smells Like Teen Spirit" var hans försök att skriva en Pixieslåt. Det mest inflytelserika inslaget i deras musik är troligtvis den där dynamiken mellan nedtonat och explosivt. Se till exempel "Tame", där Francis krypande viskningar i verserna, får lämna plats åt refrängens besinningslösa vrålande. Nirvana och deras efterapare skulle så småningom sälja många album på att utnyttja denna dynamik; dock utan att någonsin överträffa Francis och kompanis hysteriska uppfinningsrikedom på området. Även för mig blev Pixies introduktionen till en ny värld - dessvärre en värld som raskt gjorde mig besviken. Visst försökte jag lyssna på till exempel Modest Mouse ett tag, men insåg snart att det faktiskt inte var så himla bra. Intresset för knäpp och energisk indierock falnade snabbt och kvar fanns bara Pixies, som fortfarande på något vis tycktes omöjliga att inte älska. Och den allra största kärleken har jag nog ändå, trots Surfer Rosa, till Doolittle.

Pixies charm har, för mig i alla fall, ofta legat i deras varierade galenskap och galna variation. Varenda låt tycks säga: "Såhär kan rock också låta!". De står för en evig kamp mot rockens tråkighet. Till skillnad från så många andra indierockband, så lyckades Pixies verkligen bevisa att rock kan vara roligt, överraskande och spännande. Doolittle är det mest lysande uttrycket för denna kamp. Visst är Surfer Rosa också lyckad, minst sagt, men där finns det ändå tillfällen när de korta, punkiga låtarna glider ihop med varandra. På Doolittle är varje låt unik; varje låt bär på en ny idé, ett nytt statement. Johannes beskrev låtarna på Surfer Rosa som "ett dussin vassa nålstick i huden", vilket tveklöst är en mycket passande beskrivning. Doolittle kan emellertid inte beskrivas på samma sätt. Här har vi ju "Here Comes Your Man", en vänlig puff på axeln; vi har "La La Love You", en drogad promenad i parken; och vi har "Silver", som snarast kan liknas vid en tröstlös vandring i öknen. Herregud, på "Monkey Gone to Heaven" får vi till och med höra stråkar sockra våra öron, det hade aldrig hänt på Surfer Rosa. Kanske är det helt enkelt faktumet att Doolittle är mer poppig, som får mig att föredra detta album. Det mer polerade soundet är i hög grad ett resultat av att Steve "Skrammel" Albini har ersatts av Gil "Producerade Born Sandy Devotional" Norton som producent. Francis beskrev skivarbetet med orden: "this record is him trying to make us, shall I say, commercial, and us trying to remain somewhat grungy". Samtidigt försämrades relationen mellan Francis och basisten Kim Deal stadigt under arbetets gång. Man kanske ibland tänker sig att sådana här slitningar, både kreativa och personliga, skulle leda till splittrade och misslyckade album, men som vi redan sett så behöver det inte alls vara så. Snarare tycks det ofta som att det är mitt i osämjan; mitt i de krockande visionerna och oenigheten, som de allra värdefullaste rock- och poppärlorna bildas. All heder till de skapande genierna, men frågan är hur bra de skulle lyckas om saker och ting inte jävlades och irriterade, och folk runt omkring inte grälade och sade emot någon gång ibland.

Den gamla frågan som Johannes var inne på i sitt inlägg, det vill säga vilket album som egentligen är bäst av Surfer Rosa och Doolittle, måste alltså besvaras med ett bestämt "Doolittle för bövelen!". Ja, det är så det känns just nu i alla fall. Tror jag...

År: 1989
Skivbolag: 4AD
Producent: Gil Norton
Längd: 38:38

4 kommentarer:

  1. De inledande raderna får mig att brista ut i "älsk!", som det väl så vackert heter i sociala medier-sammanhang. Fantastiskt bra skiva, men det är ju sen gammalt.

    SvaraRadera
  2. Jag och Filip diskuterade en gång just vilken skiva som var bäst av de två. Doolittle är ju det självklara valet. Båda var väl inne på att Surfer Rosa har närmat sig lite. Åtminstone för mig har den verkligen växt med åren. Cactus är nog deras bästa låt i min bok.

    Har hört många teorier om vad 'Here Comes Your Man' handlar om. Allt från The Unabomber, en självmordsbombare. Enligt Francis själv så "It's about winos and hobos traveling on the trains, who die in the California Earthquake. Before earthquakes, everything gets very calm—animals stop talking and birds stop chirping and there's no wind. It's very ominous."

    SvaraRadera
  3. Cactus alltså! Det var lite otippat. Måste nästan lyssna på den direkt nu, är en av de där som jag ofta glömmer bort lite från Surfer Rosa.

    Haha, jaha var det DET "Here Comes Your Man" handlade om. Läste angående det att Francis också gett en (lika uppenbar) tolkning till "Wave of Mutilation": "Japanese businessmen doing murder-suicides with their families because they'd failed in business, and they're driving off a pier into the ocean."

    SvaraRadera
  4. No me había percatado de estas cosas! Gracias!! masajes

    SvaraRadera