tisdag 13 mars 2012

30. The Velvet Underground - The Velvet Underground

Det var vid slutet av sextiotalet och alla lyssnade på The Velvet Underground och var jättehäftiga. Åh, varför är jag född i en medelstor stad, där ingenting händer? Tänk Nico med sitt iskalla ansiktsuttryck, alla dekadenta fester, och åh, Lou Reed!

Eller, hur var det nu igen?

Listor av det här slaget ger den förrädiska illusionen av att det var just de här albumen som präglade sin tid. I många fall var det naturligtvis inte så. Det är först i efterhand som bilden av New York på sextiotalet får en lockande och häftig lyster, när vi upptäcker saker som Velvet Underground, Andy Warhol och The Factory, och luras att tro att det var de som präglade The Big Apple för femtio år sedan. Faktum är att Velvet Undergrounds fanskara knappt kunde räknas i tiotusental. Popularitet är dock en annan sak än inflytande. Det finns ett citat av Brian Eno som alltid tas upp när The Velvet Underground diskuteras (och varför inte också här?), som går i stil med att bara 10 000 människor köpte album av Velvet Underground, men att varenda en av dessa startade ett eget band. Citatet är bra, eftersom det visar både hur okända Velvet Underground var under sin knappt tioåriga livstid, och vilket enormt inflytande bandet trots allt hade på populärmusiken. Citatet förklarar kanske också hur det kan komma sig att bandet i efterhand har hyllats som ett av tidernas bästa. De ungdomar som startade band i Velvet Undergrounds efterföljd, och som av någon anledning inte lyckades bli kända rockstjärnor (kanske just eftersom det var Velvet Underground som stod som förebild), gav sig naturligtvis på att försöka bli musikjournalister. Bandet upptäcktes sedan av nya generationer ungdomar, som tog det till sina hjärtan, och som lystet blickade tillbaka mot slutet av sextiotalet, efter att ha ställt livets torftighet mot bilderna av medlemmarna i solglasögon.

Det sägs ofta att Velvet Underground drevs framåt av friktionen mellan John Cales experimentlusta och Lou Reeds mer konventionella popambitioner. Det är kanske en överdrivt, men under inspelningen av White Light/White Heat hade det blivit uppenbart att Velvet Undergrounds förgrundsfigurer drog bandet åt olika håll. Cale släppte taget först. Han lämnade bandet, och ersattes av Doug Yule. Det är Yule som sjunger på "Candy Says", öppningslåten till 1969 års självbetitlade The Velvet Underground, och som markerar den nedtonade, nästan vemodiga riktning bandet hade tagit. "What Goes On" och "Beginning to See the Light" är förvisso rockiga på det där karakteristiska Velvet Underground-sättet, med energiska gitarriff, Maureen "Mo" Tuckers drivande trumspel och Reeds hesa röst, och "The Murder Mystery" är minst lika experimentell som något på White Light/White Heat. Men den här gången blandades de upp med mer stillsamma låtar. "That's the Story of My Life" är vemodig folkrock (på ett bra sätt!), och på "After Hours", som avslutar albumet, sjunger Tucker med en oskyldig och nästan tafatt röst: "All the people are dancing/And they're having such fun/I wish it could happen to me".

Inte undra på att fans som var vana med Velvet Undergrounds tidigare texter, om sex, droger och död, kände sig förvirrade. Det är inte heller konstigt att jag alltid föredrog bananalbumet (eller det fantastiska White Light/White Heat) när jag lyssnade på Velvet Underground som mest. Ta bara en låt som "Jesus" som exempel. Det är förbryllande att som tonåring höra fyra New York-bor (som för mig utgjorde själva definitionen av cool) vädja till Jesus: "Help me in my weakness/'Cos I'm falling out of grace". Handlade inte Velvet Underground om dekadens, tristess och rock? Jag är nu ganska exakt lika gammal som Lou Reed var när han sjöng de där raderna. För första gången i mitt liv känns de inte alls konstiga. Jag var förstås minst lika vilsen när jag var nitton som jag är nu. Men då kände jag ett behov att distansera mig mot religiösa knäppskallar. En låt som "Jesus" nådde inte fram till mig. Idag kan jag förstå den existentiella ångest som får en att vända sig till Jesus, åtminstone i en låt, och vädja till honom att hjälpa en att hitta rätt i livet. Det är av den anledningen jag nu för tiden oftare återvänder till The Velvet Undergrounds tillbakablickande vemod. I några veckor har albumet följt mig. Jag tröttnar aldrig. Vissa band och artister som man lyssnade mycket på när man var yngre har man lämnat och glömt bort, andra lyssnar man inte längre på av en eller annan anledning, trots att man fortfarande tycker mycket om dem. Slutligen finns det dem som har stannat kvar, nästan dyrbarare för varje lyssning. The Velvet Underground är ett sådant band.

Och "Pale Blue Eyes" är en sådan låt. Jag har medvetet sparat den till slutet av den här texten. "Pale Blue Eyes" måste räknas bland det finaste som bandet någonsin spelade in, och det är höjdpunkten på Lou Reeds låtskrivarkarriär. Det finns en oöverträffad ömsinthet i Reeds röst när han sjunger
Thought of you as my mountain top,
Thought of you as my peak.
Thought of you as everything,
I've had but couldn't keep.
som får tiden att frysa till i all sin framjäktande blindhet. Men jag skulle ha kunnat lyfta fram vilken textrad som helst ur låten och utveckla dem till självständiga texter om fåfänga, förlorad kärlek och en oförmåga att släppa taget. Vemodet som genomsyrar hela The Velvet Underground koncentreras här till Reeds spruckna röst och det sparsmakade ackompanjemanget: "Linger on, your pale blue eyes". Vemod har aldrig låtit vackrare.

År: 1969
Skivbolag: MGM
Producent: The Velvet Underground
Längd: 42:56


4 kommentarer:

  1. Frågan är vilken av Velvets skivor som är bäst, men textmässigt är det här nog den absoluta toppen. Lennart Persson, Sveriges genom tiderna bästa musikjournalist höll detta som världens bästa album någonsin, vet inte riktigt om jag håller med men nog är det en fantastisk skiva.

    Läste någonstans att det inte bara var avsaknaden av Cale som gjorde detta till ett så lågmält album, de ska även ha blivit av med en del av sin utrustning, vet ej om detta är riktigt sant.

    SvaraRadera
  2. Jo, jag har också läst den förklaringen. Den kan säkert förklara en del. Men Cale-förklaringen är förstås mer lockande. Det är så smidigt att kunna placera Reed och Cale i olika fack, trots att människor kanske inte är så enkelspåriga.

    Kul att Lennart Persson (som jag också håller väldigt högt) uppskattar det här albumet. Kul också att han inte har mer än tjugonio platser fel.

    SvaraRadera
  3. På samma sätt som man verkligen vill att det ska vara för att han är så bitter över att ha lämnat VU som han "tar igen" oljudet på The Stooges första, där han låter Asheton larma på så mycket det bara går.

    Hoppas The Stooges dyker upp snart!

    SvaraRadera
  4. Precis. Att Cale sedan gjorde den olarmiga och eleganta Paris 1919 försvårar kategoriseringen en smula. (Bara det att en låt heter "Hanky Panky No How"!)

    SvaraRadera