38. Change - The Glow of Love

Man borde åka bort egentligen. Dra iväg en vecka. Inte vart som helst så klart. Jag tänker mig en strand i Italien. Fast som på samma gång är en strand i Karibien. På kvällarna ska man kunna lämna hotellet och ha promenadavstånd till en klubb i New York. Nu kan man ju inte göra alla resor i den hårda påtagliga verkligheten; och även om man rent teoretiskt skulle kunna, så har ju redan halva studiestödet gått åt till hyra, el och ett spontant restaurangbesök i fredags. Som tur är så går det att resa på många olika sätt. Tid och rum - vad är väl det för den som blivit bevingad av konsten?

Ibland dyker de ju upp; de där skivorna man aldrig hört talas om, men som innehåller allt man någonsin drömt om. Det är klart att man alltid, om än kanske undermedvetet, önskat sig ett album som helt sömlöst förenar klassisk disco, soul, italo-disco och en liten släng av house, i en fläckfri förpackning med coolt omslag och låtar som fastnar direkt. Ju längre tid man lever, desto mer klarnar faktumet att allt man fantiserat om faktiskt finns någonstans. Nu ska jag inte utmåla The Glow of Love som en obskyr discoskatt. Albumet var ju faktiskt något av en försäljningssuccé i USA och fick goda betyg av kritikerna; men säg mig den lista på 80-talets bästa album där denna skiva återfinns. Jag har då inte sett någon. Själv hade jag aldrig hört talas om Change fram tills för sisådär ett och ett halvt år sedan.

Affärsmannen och producenten Jacques Fred Petrus bildade gruppen i sluter av 70-talet, tillsammans med den italienske producenten och låtskrivaren Mauro Malavasi. Deras sätt att arbeta var något udda. Musiken spelades in i en studio i Italien, för att sedan flygas över till New York där amerikanska artister stod för sånginsatserna. The Glow of Love är alltså, bokstavligt talat, den kombination av Italien och New York som jag efterlyste i denna texts inledning. Och på ett vis kan man säga att även min önskan om Karibien uppfylls av albumet, då producenten Petrus har sitt ursprung i Guadeloupe (där han också tragiskt blev mördad 1987, men det är en annan historia). The Glow of Love blev studiogruppens första album. Här gifter sig den amerikanska, urbana discon perfekt med det där underbart cheesy, italienska elementet. Det är en skiva som vinner på sitt begränsade antal låtar. Vartenda spår känns som ens favorit på skivan, och albumet kan ses som ett bevis på att det ibland är bättre med ett litet antal bra idéer som blir ordentligt genomarbetade, än med ett stort antal idéer av varierande kvalitet som hastigt avlöser varandra. Å andra sidan ska det sägas att snart sagt varje låt har tillräckligt med bra idéer för att fylla upp ett helt album. Bara för att ta några exempel: på "It's A Girls Affair" dyker något slags stiliserat gitarriff upp ett fåtal gånger som egentligen inte har något som helst att göra med resten av låten, men som är så älskvärt att det lyfter ett redan underbart hedonistiskt disconummer ytterligare ett snäpp. Eller ta det där lilla pianoklinket på "The Glow of Love". Eller varför inte det där gnälliga syntljudet i slutet av "A Lovers Holiday"?

Denna inledande låt är precis så härlig som holiday-låtar alltid är, och sällar sig till det soliga knippe eskapistiska mästerverk där vi återfinner Madonnas "Holiday", The Tough Alliances "Holiday" och Happy Mondays "Holiday" (den sistnämnda bygger för övrigt på en sampling av Change-låten). Och förresten, nu när vi ändå är inne på fantasier, om ni skulle få välja en sångare, vem ni vill, för att sjunga en låt med titeln "The Glow of Love", vem skulle ni välja då? Vem som helst! Pick and choose! Marvin Gaye? Njaee, det börjar närma sig, men vill man inte egentligen ha någon som är lite mindre... andlig? Teddy Pendergrass? Mm, visst, men det finns ju en man ännu hellre vill ska sjunga låten. Ja, precis! Visst är det Luther Vandross! Denne hjälte i den orättvist förbisedda genre vi känner som 80-talssoul. Och vet ni vad; det är faktiskt Vandross som sjunger på albumets våriga, upplyftande titellåt! Utan att skämmas det minsta, häver han ur sig bubbligt lyckliga textrader som: "Flowers bloomin' morning dew and the beauty seems to say 'It's a pleasure when you treasure all that's new and true and gay'. Easy livin' and we're givin' what we know we're dreaming of. We are one, having fun, walking in the glow of love". Man smälter. Sångarens stämma förgyller också "Searching", där discopartyt plötsligt upphör för ett majestätiskt, åtta minuter långt, passionerat sökande efter kärleken. Det är en hymn för de hungrande, längtande, kärlekstörstande ögonen under discokulans pulserande ljus. Vandross har en karisma som lyser så starkt att man nästan tycker sig se honom framför sig, fastklamrad vid mikrofonen, iklädd en silverfärgad kavaj. Insatsen på albumet skulle bli hans genombrott och början på en lysande karriär.

Man hinner inte få tråkigt en enda sekund under resan, som faktiskt slutar i en överraskande mörk nyans, med den instrumentella italo-discobomben "The End". Jag vet inte var ni bor någonstans, men där jag befinner mig har det i alla fall precis börjat våras. Avslutningen på den här texten skriver jag på balkongen medan solen och den där lilla melodislingan från "The Glow of Love" tävlar om att bli först med att tina upp mitt vinterhjärta. Ibland behöver man inte resa bort. Ibland är det bäst att bara vara här och nu."Seasons for happiness are here."

År: 1980

Skivbolag: Warner Bros., WEA

Producent: Jacques Fred Petrus

Längd: 38:09