måndag 27 februari 2012

41. Michael Jackson - Thriller

Michael Jackson är troligtvis den mest berömde popartisten någonsin. Hans liv och karriär är på många sätt det mest tillspetsade exemplet på kändiskulten och eskapismen som kännetecknade en stor del av 1900-talets populärmusik. Han var en person som, till slut nästan rent fysiskt, tycktes upphöra att vara en människa av kött och blod. Man kan ställa sig frågan vad som egentligen händer med en människa som får allt han önskat sig; som plötsligt kan göra vad han vill. Michael Jackson är en del av det svårtolkade, troligtvis obehagliga, svaret. Vid någon punkt i karriären tycks popstjärnans självbild ha exploderat ut i en gränslös fantasivärld, där inga av det vanliga livets hållpunkter och referensramar längre existerade. Ankaret till verkligheten släppte taget. Titeln "The King of Pop" tycktes plötsligt upphöra att vara ett smickrande betyg på berömmelse och talang - den skulle bli bokstavlig verklighet. Jackson förvärvade rättigheterna till Beatles verk. Han gifte sig med Elvis dotter. Han lät bygga Neverland - en märklig blandning av djurpark, nöjesfält och bostad. Alla känner till ansiktsoperationerna och relationen till unga pojkar. Jag bläddrar i en bok skriven av PR-kungen och "Michael Jacksons högra hand" Bob Jones, som efter att ha fått sparken efter 34 års trogen tjänst, utmålar stjärnan som en självcentrerad psykopat - som på samma gång som han uttalar sitt förakt mot svarta människor, försöker ställa sig in hos Nation of Islam med enorma penningsummor. Jag vet inte hur mycket som är sanning, hur mycket som är smutskastning och hur mycket som är någonstans däremellan. Det börjar svindla vid läsningen och jag drabbas av obehagskänslor vid mötet med populärkulturens allra mest utflippade nivå. Kanske är det också den amerikanska drömmen i sin allra mest absurt skruvade form: "Det är bara i Amerika man kan födas som en svart man och sluta som vit kvinna", som någon lär ha sagt.

Vi befinner oss alltså i en värld där den som en gång var din högra hand, nu besinningslöst hugger dig i ryggen. Och i grund och botten handlar det ju om en pojke som blir hänsynslöst utnyttjad, inte minst av sin egen far, för att tillfredsställa vår hunger efter ung begåvning. En man som till synes desperat tycktes vilja skaffa sig en av de få saker han inte kunde få - sin förlorade barndom. Det gäller att behålla fokus vid mötet med Thriller - världens genom tiderna mest sålda album. För Michael är ju så himla talangfull och albumet är ju så himla bra.

Michael och kompani har på många sätt gjort sitt yttersta för att albumet ska uppfattas som stort, och bland annat bjudit in diverse celebra gästartister - Eddie Van Halen spelar gitarr, Paul McCartney sjunger och skräckfilmsikonen Vincent Price bidrar med sin röst. Varje låt tycks gjord för att vara en hit - och det var också bara två låtar på albumet som inte släpptes som singlar (däribland en av mina favoriter, den sensationella discopop-pärlan "Baby Be Mine"). Inledande "Wanna Be Startin' Somethin" är en rivstart utan dess like. Balladen "Human Nature" har ett sound som gnistrar som en iskall januarimorgon, och en fin melodi som inte blir det minsta sämre av att den skrivits av en medlem i Toto. Duetten med McCartney, "The Girls Is Mine", är givetvis utomordentligt fånig, men jag kan inte låta bli att tycka om den lite (även om jag också sällar mig till den allmänna hatarkören, när Michael och Paul börjar skojgräla på slutet). Den medryckande "Billie Jean" skulle bli något av en signaturmelodi för stjärnan, och det är kanske bara helt logiskt att den behandlar kändislivets baksida. Och visst har "P.Y.T. (Pretty Young Thing)" en titel som inbjuder till elaka skämt, men det hindrar inte att det är den kanske svängigaste låten på hela skivan.

Michaels röst är ömsom oemotståndligt rivig, ömsom bara en svag nyans manligare än den himmelska barnastämma som sjöng på Jackson 5:s "I Want You Back", en av tidernas bästa poplåtar. Sammanfattningsvis får vi på albumet intrycket av en artist som kan göra nästan vad som helst med sin röst. Hans stön och plötsliga utrop gör allt för att dra mig ifrån den mjuka fåtölj jag slagit mig ned i för att njuta av ljudbilden, och istället föra mig dansande upp på vardagsrumsgolvet. Förutom Michaels begåvning som sångare och artist, så är det till stor del producenten Quincy Jones vi kan tacka för den fantastiska musiken på Thriller. Det slicka sound vi förknippar med 80-talets topplistemusik lät aldrig så bra, och aldrig så slickt, som på detta album. Det här är kommersiell musik när den är som bäst. Gudarna ska veta att man kan vara medioker, samtidigt som man säljer en jäkla massa album - men säljer ditt album dubbelt så mycket som det näst mest säljande albumet i världshistorien och blir du planetens mest berömde artist - ja, då är du antagligen inte medioker. Michael Jackson lyckades beröra och inspirera miljoner och åter miljoner människor, och jag tror att stora delar av Thriller kan vara ofrivilligt tilltalande även för den mest hårdhudade tvivlare. Hans danssteg har kopierats på otaliga skolavslutningar världen över. Hans musikvideor, inte minst till albumets titellåt så klart, blev det definitiva startskottet på en era där MTV blev en central faktor i stora artisters framgångar.

På omslaget ser vi Michael som en ung, svart man. Han är iförd en vit kavaj som ser ut att vara självlysande. Självsäkert sträcker han ut sig; snygg, stilig, redo att ta över världen. Det här är innan allt blev sådär sjukt och utflippat. Med Thriller nådde han toppen. Låt oss stanna där ett litet tag, även om vi vet hur det gick sedan.

År: 1982
Skivbolag: Epic
Producent: Quincy Jones, Michael Jackson
Längd: 42:19


7 kommentarer:

  1. En väldigt bra och värdig text. Jag tycker mycket om vissa av Jackson 5-låtarna och en del av MJs tidiga sologrejer, men handen på hjärtat - jag har faktiskt ALDRIG hört detta album i sin helhet. Lite pinsamt, faktiskt.

    Off The Wall har jag inte hört heller, och den räknas väl av många som ännu bättre?

    SvaraRadera
  2. Väldigt fint skrivet Gabriel. Om man drabbas av obehag vid tanken på Micheal Jacksons liv och öde är hans musik ironiskt nog ett bra motmedel.

    SvaraRadera
  3. Jonas: Både Thriller och Off The Wall är mycket värda att lyssna på i sin helhet tycker jag! Finns flera pärlor på båda albumen. Har funderat på att kolla upp Bad också - är nog inte alls lika bra, men bjuder säkert på ett antal fina poplåtar.

    Daniel: Det har du verkligen rätt i, även om jag på samma gång kan känna ett styng av smärta ibland, framför allt när man ser något gammalt klipp med Jackson 5. Han var ju så himla söt som barn!

    Tack så mycket båda två för berömmet!

    SvaraRadera
  4. Bad är nog den enda MJ-skiva jag har hört hela, blev förvånad när du skrev att du inte hört den. Den lät rätt häftig när den var ny men sist jag hörde den var väl i mellanstadiet. Kan tänka mig att den har en väldigt daterad ljudbild idag.

    SvaraRadera
  5. Det var länge sen jag hörde Bad nu, men jag vill ändå minnas den som ett steg sämre än båda de två skivor ni pratat om här. Trots några riktigt fina hits närvarande. Men ja, lite svagt av Gabriel att inte ha tagit sig an Bad än. :)

    SvaraRadera
  6. No me había percatado de estas cosas! Gracias!! masajes

    SvaraRadera