37. Kraftwerk - Trans-Europe Express

Det finns få saker som har påverkat vår civilisation så mycket som de moderna transportmedlen. Bil, flyg, och så naturligtvis den första moderna masstransporten: tåget. En bild så god som någon av den industriella världen är det ytterligt komplexa tågnät som ligger som en intrikat spindelväv över hela vår kontinent. Jämfört med Internets hypersnabba flöde av idéer och tankar är det kanske inte så imponerande, men det är fortfarande en utmärkt symbol för det fysiska flödet av människor - mellan städer, över nationsgränser, från punkt A till punkt B och vidare till ett nästan oändligt antal stationer som tycks ligga precis bakom hörnet. Det var just denna moderna, industriella rörelse som fascinerade Ralf Hütter och Florian Schneider, som tillsammans utgjorde den konstnärliga och intellektuella kärnan i Kraftwerk - "In our society everything is in motion. Electricity goes through the cables and people - bio-units - travel from city to city. At one point they meet and then - phwiit."

Det är exakt detta, ovan beskrivet av gruppens talesman Ralf Hütter, som Trans-Europe Express (eller Trans Europa Express som den tyskspråkiga versionen heter) beskriver så bra. Vi har "Europe Endless" med dess storslaget svepande vision av rörelse genom oändliga europeiska stadslandskap: "Promenades and avenues. Europe endless. Real life and postcard views. Europe endless." Vi har också, givetvis, trion "Trans-Europe Express"/"Metal On Metal"/"Abzug", kanske den ultimata Kraftwerkskapelsen; en symfoni konstruerad av hastighet, metall, tågrytmer och förbiglidande städer. Kanske skulle "Trans-Europe Express" kunna fungera som något slags nationalsång för Europeiska Unionen, om det inte vore för att man aldrig blir riktigt säker på om den är hotfull eller romantiserande. Eller kanske helt enkelt bara en neutral beskrivning av verkligheten. Det känns nästan obegripligt att detta album om europeiska kommunikationer och europeisk kultur, framsprunget djupt inne i Europas industriella hjärta, faktiskt färdigställdes i Los Angeles.

Men självklart är det den mystiska, slutna Kling Klang-studion i Düsseldorf som är Kraftwerks centrum, deras "Mutterschiff" som Ralph Hütter uttryckt det. Studion var både instrument och laboratorium på samma gång, eller som gruppen själv hävdade: "We are not entertainers. We are sound scientists." Hütter och Schneider var redan från början noga med sin tyska identitet. Hütter har en gång sagt att det "mekaniska" tyska språket är grunden för deras musik. Givetvis är den djupt rotad i det västtyska industriella undret och kanske kan man se deras konst som ett sätt att skapa en ny tysk identitet efter andra världskrigets svarta hål. Den industriella världen hade så klart funnits en bra bit innan Kraftwerk började spela in sina låtar om motorvägar, tågnät och fabriker; jämte den nutid och framtid som gruppen beskrev, fanns där också en nostalgisk skildring av dåtid - när Trans-Europe Express skulle lanseras i Frankrike, hyrde Kraftwerk gammaldags tågvagnar från 30-talet och lät journalisterna lyssna på albumet i dessa.

Stereotypen av tyskar som högteknologiska och effektiva tar ett nästan parodiskt uttryck i gruppens verk. Ralf och Florian odlade en image där deras mänsklighet och individualitet tycktes vara på väg att upplösas. Att duon utmålade sig som ett slags labbarbetare gjorde att man kunde få intrycket att de upptäckte snarare än komponerade musiken, som påstods vara mer skapad av maskiner än människor. Denna image byggdes på med gruppens strikta värnande om sin integritet och gåtfulla uttalanden i media som knappast gjorde att man kom dem närmare, utan som snarare satte upp en ridå mellan Kraftwerk och resten av världen. Se bara omslagets foto där de fyra gruppmedlemmarnas (förutom Schneider och Hütter är även Karl Bartos och Wolfgang Flür en del av den klassiska Kraftwerk-uppställningen) porträtt blivit så extremt putsat att de knappast tycks vara separata personer över huvud taget. Bilden är ytterligare ett exempel på den helt unika image (och humor) som kännetecknade Kraftwerk. Och på det stundtals skrämmande intryck deras musik kan göra.

För det finns något kusligt över albumets atmosfär. Detta är helt uppenbart på låtar som "Showroom Dummies" och "Hall of Mirrors" - den sistnämnda en skräckskildring av kändisskap och identitetsångest; möjligtvis en ironisk kommentar till Kraftwerks egen besatthet av image. Enligt gruppen själva var låten delvis självbiografisk. Men det finns också överlag något vagt obehagligt i blandningen av ironi och allvar, och i det kalla, mekaniska soundet. Det sägs att det inte finns någonting som skrämmer oss människor så mycket, som det som bara nästan ser ut och uppför sig som en människa. Trans-Europe Express bjuder på mängder med företeelser som är skrämmande på precis detta sätt: levande skyltdockor, omslagets kallt leende ansikten och den mekaniska sången. Ibland låter det verkligen som om det är robotar som sjunger. Andra gånger är det uppenbarligen en människa, men en människa som sjunger som om han vore förprogrammerad, som om rösten bara var ytterligare en kugge i det elektroniska musikmaskineriet; jag tror att Hütter kallat röstinspelningarna för "talking drums". Eller så är det helt enkelt påminnelsen om hur vi människor är i teknikens händer, som skrämmer.

Visionen av en värld styrd av maskiner måste åtminstone ha känts kusligt aktuell för invånarna i Detroit, det löpande bandets födelsestad; men en stad som sjunkit ner i arbetslöshet och fattigdom i mitten av 80-talet. Det var också här som pionjärer som Juan Atkins, Derrick May och Kevin Saunderson, i hög grad inspirerade av Kraftwerk, fick folk att börja dansa till techno. Lägger man till detta Kraftwerks stora inflytande på hiphop (Afrika Baambaattas "Planet Rock" bygger ju, som ni säkert vet, på en sampling från "Trans-Europe Express") och elektronisk pop, så får vi en hel rad genrer som tillsammans dominerar på både radio och klubbar idag - ja, som egentligen dominerar hela vår omgivning, alltifrån reklamsnuttar och filmmusik till kommersiell ungdomskultur.

Visst hade Kraftwerk en genial image. Visst var de djärvt experimentella och nyskapande. Men de hade aldrig blivit så stora och viktiga som de blev, om de inte också hade förmågan att skriva bra låtar. Kraftwerk var inte bara ett gäng experimentella konstnärer som hittade på hyss för att skapa "ny" konst (sådana finns det många av) - de var en grupp som gjorde något så unikt och beundransvärt som att skapa en helt ny typ av älskvärd popmusik. En popmusik som öppnade upp oändligt många möjligheter, men som samtidigt är fantastiskt tilltalande bara som den är.

År: 1977

Skivbolag: Kling Klang

Producent: Ralf Hütter, Florian Schneider

Längd: 42:45