Det var kvällen den sjätte augusti 1973, och Innervisions hade bara några dagar tidigare nått fram till skivaffärerna. Stevie Wonder befann sig i en bil på väg hem från en konsert i South Carolina. Bilen kördes av vännen John Harris, medan Stevie sov i passagerarsätet. I North Carolina hamnade de efter en lastbil, lastad med timmerstockar. Föga anade Stevie, att de närmaste ögonblicken skulle komma att förändra hans liv.
I början av 70-talet blev soulen mer samhällskritisk. Det var en nödvändighet, efter ett decennium som hade börjat med inspirerande budskap och medborgarrättskamp, men som efter Martin Luther Kings död hade slutat i disillusionerad splittring. Curtis Mayfield, på många sätt en pionjär, spelade in låtar med politisk udd med the Impressions. 1971 kom What's Going On, bara månader senare There's a Riot Goin' On. Man sökte efter något som skulle kunna ge riktning och mål åt kampen. Innervisions var Stevies mest samhällskritiska album så långt i karriären. Låtar som "Too High", "Living for the City" och He's Misstra Know It All" behandlar droger, socialt utanförskap och president Nixon, i den ordningen.
Plötsligt bromsar lastbilen, Harris hinner inte reagera, och de två fordonen kör in i varandra. Timret lossnar från lastbilen och en timmerstock krossar framrutan på bilen och träffar Stevie i pannan. Han ligger i koma i fyra dagar, innan han slutligen vaknar upp. Han lever, men luktsinnet är borta, och han är rädd för att han också har tappat musiksinnet. Vännen Ira Tucker har berättat att de hämtade en clavinet till sjukhuset, och att Stevie för en lång stund vägrade röra instrumentet. "And then, when he finally did touch it... man, you could just see the happiness spreading all over him. I'll never forget that."
Den karakteristiska popfunken strömmar från högtalarna; en knorrande rytm och Stevie Wonders uppmaning: "People, keep on learning". Det är "Higher Ground" jag talar om. Låten handlar om hur lycklig Stevie är för att ha fått en ny chans i livet.
För många är Stevie Wonder av litet musikaliskt intresse. För dem är han bara den där blinda gubben med smetiga kärleksballader och tråkiga "rädda världen"-låtar. Jag vill visserligen inte få det till att allting Stevie gjorde efter 1980 var dåligt; "That's What Friends Are For" är inte höjdpunkten i hans karriär, fast vänner är viktiga, och låten har en viss upplyftande kvalitet. Men om vi räknar bort hans Motowninspelningar, kan man säga att Stevies bästa period sträcker sig från 1972 års Talking Book och fyra år framåt till den storslagna urladdningen Songs in the Key of Life, där åtminstone varannan låt känns som såväl kärlekens som livets höjdpunkt. Innervisions är i jämförelse inte lika spretig eller all over the place, som det numera är gångbart att säga; det står ofta i skuggan av det episka dubbelalbumet, men topparna är minst lika bra. Den absoluta toppen är den över sju minuter långa "Living for the City", som berättar om en pojke som växer upp i "hard time Mississippi", i en fattig familj som utsätts för umbäranden och rasism. Strax efter fyra minuter tonar musiken ner och i ett mellanspel får vi reda på hur pojken, som har flyttat till New York, luras att sälja knark, arresteras och döms till tio års fängelse. Stevies röst är vid det här laget indignerat rosslig, frustrerad över samhällets orättvisa och oförmåga: "I hope you hear inside my voice of sorrow/And that it motivates you to make a better tomorrow".
Jag älskar Stevie Wonder, lika mycket för hans kompromisslösa texter, om sociala orättvisor och människors lidande, som för hans upplyftande kärleksballader. "Golden Lady" är så ljuvligt utmejslad att rytmen och Stevies honungsfyllda röst på något sätt smälter samman som av en naturgiven självklarhet. Och även om det låter patetiskt fylls mina ögon alltid av tårar, när jag hör den ödesmättade pianoslingan i början av "All In Love Is Fair", och när Stevie bekräftar allt som är underbart och vackert med kärleken, i några enkla, självklara och ändå så sanna, sångrader. Den tramsiga "Don't You Worry 'bout a Thing" bryter av mot den storslagna stämningen, men kommer ändå som en lättnad, efter allt allvar och svårmod. Innervisions avrundas med vad som antagligen är en indirekt kritik av president Nixon: "Makes a deal/With a smile/Knowin' all the time that his lie's a mile/He's Misstra Know-It-All".
Stevie Wonder, indignerad samhällskritiker, upplyftande kärleksprofet, och blind, såg längre än de flesta.
År: 1973I början av 70-talet blev soulen mer samhällskritisk. Det var en nödvändighet, efter ett decennium som hade börjat med inspirerande budskap och medborgarrättskamp, men som efter Martin Luther Kings död hade slutat i disillusionerad splittring. Curtis Mayfield, på många sätt en pionjär, spelade in låtar med politisk udd med the Impressions. 1971 kom What's Going On, bara månader senare There's a Riot Goin' On. Man sökte efter något som skulle kunna ge riktning och mål åt kampen. Innervisions var Stevies mest samhällskritiska album så långt i karriären. Låtar som "Too High", "Living for the City" och He's Misstra Know It All" behandlar droger, socialt utanförskap och president Nixon, i den ordningen.
Plötsligt bromsar lastbilen, Harris hinner inte reagera, och de två fordonen kör in i varandra. Timret lossnar från lastbilen och en timmerstock krossar framrutan på bilen och träffar Stevie i pannan. Han ligger i koma i fyra dagar, innan han slutligen vaknar upp. Han lever, men luktsinnet är borta, och han är rädd för att han också har tappat musiksinnet. Vännen Ira Tucker har berättat att de hämtade en clavinet till sjukhuset, och att Stevie för en lång stund vägrade röra instrumentet. "And then, when he finally did touch it... man, you could just see the happiness spreading all over him. I'll never forget that."
Den karakteristiska popfunken strömmar från högtalarna; en knorrande rytm och Stevie Wonders uppmaning: "People, keep on learning". Det är "Higher Ground" jag talar om. Låten handlar om hur lycklig Stevie är för att ha fått en ny chans i livet.
Cause my last time on earth I lived a whole world of sinDen här gången ska han dock inte slarva bort sin chans. Precis som the Impressions "Keep On Pushing" handlar "Higher Ground" om att inte ge upp hoppet. "Gonna keep on tryin'/Till I reach the highest ground". Det var ett budskap som alla som planlöst sökte efter mening behövde höra. Låten markerar ett slags spirituellt uppvaknande för Stevie. Även om den var skriven och inspelad före olyckan, betraktade Stevie själv låten som ett slags förebud om vad som skulle hända. Efter olyckan fick hans texter en djupare betydelse för honom. I slutet av "Higher Ground" sjunger Stevie att Gud är den enda riktiga vän man har. Precis som för Marvin Gaye var det religionen och Gud som skulle förena de människor som upplevt besvikelse och misstro. Olyckan hade närmat honom saligheten.
I'm so glad that I know more than I knew then
För många är Stevie Wonder av litet musikaliskt intresse. För dem är han bara den där blinda gubben med smetiga kärleksballader och tråkiga "rädda världen"-låtar. Jag vill visserligen inte få det till att allting Stevie gjorde efter 1980 var dåligt; "That's What Friends Are For" är inte höjdpunkten i hans karriär, fast vänner är viktiga, och låten har en viss upplyftande kvalitet. Men om vi räknar bort hans Motowninspelningar, kan man säga att Stevies bästa period sträcker sig från 1972 års Talking Book och fyra år framåt till den storslagna urladdningen Songs in the Key of Life, där åtminstone varannan låt känns som såväl kärlekens som livets höjdpunkt. Innervisions är i jämförelse inte lika spretig eller all over the place, som det numera är gångbart att säga; det står ofta i skuggan av det episka dubbelalbumet, men topparna är minst lika bra. Den absoluta toppen är den över sju minuter långa "Living for the City", som berättar om en pojke som växer upp i "hard time Mississippi", i en fattig familj som utsätts för umbäranden och rasism. Strax efter fyra minuter tonar musiken ner och i ett mellanspel får vi reda på hur pojken, som har flyttat till New York, luras att sälja knark, arresteras och döms till tio års fängelse. Stevies röst är vid det här laget indignerat rosslig, frustrerad över samhällets orättvisa och oförmåga: "I hope you hear inside my voice of sorrow/And that it motivates you to make a better tomorrow".
Jag älskar Stevie Wonder, lika mycket för hans kompromisslösa texter, om sociala orättvisor och människors lidande, som för hans upplyftande kärleksballader. "Golden Lady" är så ljuvligt utmejslad att rytmen och Stevies honungsfyllda röst på något sätt smälter samman som av en naturgiven självklarhet. Och även om det låter patetiskt fylls mina ögon alltid av tårar, när jag hör den ödesmättade pianoslingan i början av "All In Love Is Fair", och när Stevie bekräftar allt som är underbart och vackert med kärleken, i några enkla, självklara och ändå så sanna, sångrader. Den tramsiga "Don't You Worry 'bout a Thing" bryter av mot den storslagna stämningen, men kommer ändå som en lättnad, efter allt allvar och svårmod. Innervisions avrundas med vad som antagligen är en indirekt kritik av president Nixon: "Makes a deal/With a smile/Knowin' all the time that his lie's a mile/He's Misstra Know-It-All".
Stevie Wonder, indignerad samhällskritiker, upplyftande kärleksprofet, och blind, såg längre än de flesta.
Skivbolag: Tamla
Producent: Stevie Wonder, m.fl.
Längd: 44:12
Nu finns skivan på Hd-Tracks med otroligt bra ljud.
SvaraRaderaTack för tipset.
SvaraRadera