39. Kate Bush - Hounds of Love

Det slog mig när jag häromveckan lyssnade på St. Vincent hur svårt det är att göra berörande "konstpop". Som lyssnare kan man känna på sig att det är något ambitiöst och fint man hör, men ofta lämnar man ändå med en ganska steril och kall musikupplevelse i bagaget. Det är lätt att göra sig lustig över genrens pretentioner, och ofta är det precis vad man vill göra när man irriteras över musikens meningslösa utsmyckningar och brist på genuin personlighet. Men även om jag älskar den raka och anspråkslösa popen, så har jag ingenting emot att artister ibland vill göra något mer storslaget och konstfärdigt. Jag rent av gläds åt det, för om det lyckas - jag säger om - ja, då kan resultat bli fascinerande, märkligt och utomvärldsligt.

Jag tänker på Brian Enos tidiga popskivor och jag tänker, naturligtvis, på Kate Bush. Johannes har redan lyft fram hennes lek med karaktärer och (köns)roller, hennes dramatiska och teatrala stil, och hennes märkliga texter som behandlar allt från krig till kunskapsfilosofi. Musikaliska intryck hämtas från såväl folk- som klassisk musik. Kort sagt: det skulle kunna bli helt outhärdligt. Möjligen, tänker man, skulle det kunna fungera som litteratur eller som någon radikal pjäs på den allra flummigaste av fria teatrar, men som pop? Når vi någonsin fram till popmusikens kärna - som ju enklast kan sägas bestå av melodier och kärlek - när allt detta fluff står i vägen?

Om man bara lyssnar på andra sidan av Hounds of Love - och gör det illvilligt - kanske man fortfarande skulle förhålla sig tveksam till Bushs kvaliteter som popkompositör. Hon kallade hela sida två för "The Ninth Wave", och den utgörs av ett sammanhängande stycke låtar med mycket naturmystik och udda instrumentala inslag. Bush sjunger som om hon vore en alv och i bakgrunden hör vi gregorianska körer. Namnet på sviten hämtade hon från en dikt av Tennyson som handlar om King Arthur, och... ja, vill ni göra er lustiga över allt det här så har ni chansen nu. Vissa saker är helt enkelt mycket bättre än det låter. Det är som när man ska beskriva Led Zeppelin ("ett gammalt halvhårt bluesrockband som älskade flummiga myter och spelade på dubbelhalsade gitarrer inför svettiga fans i långt hår- de är skitbra, jag lovar!") - det är närmast omöjligt att få det att framstå som något attraktivt. Men tänk på den allra mest fantasieggande fantasyboken du läst, och du vet ungefär vilken känsla som sida två av Hounds of Love kan ge dig. Ändå en ganska angenäm sådan, eller hur?

Det är förstås ändå sida ett som får mig att ständigt återvända till albumet. Kombinationen av tilltalande popmelodier och Bushs storslagna ambitioner leder oss genom låt efter låt av oefterhärmelig briljans. Fyra singlar hämtades härifrån och hjälpte till att skjutsa albumet till nummer ett på den brittiska topplistan. De är alla lättnynnande och taktfasta, samtidigt som de är tillräckligt skruvade för att inte riktigt tillhöra den världen vi känner till. Det blir häxlikt och förtrollande, men aldrig för flummigt och formlöst. Det är poplåtar fast förankrade i 80-talets karaktäristiska produktion, men då så många andra låtar från den här tiden låter hopplöst daterade, låter dessa mer, tja, underbart daterade. Tänk på en supertypiskt producerad 80-talsskiva, och ta sedan bort allt det mediokra och klichéfyllda du sammankopplar med ett sådant album, och du landar i Hounds of Love.

Den kompromisslösa inställningen att skapa något speciellt, att på riktigt skapa något över huvud taget, lyser igenom allt Bush har gjort. Hon var besviken på de flesta av hennes kvinnliga föregångare, som hon menade hade sysslat med för harmlös musik. Det hade varit sött och passande, men inte mycket mer. Bush däremot ville göra intryck. Hon ville få folk att känna, hon ville att hennes musik skulle betyda något; genom att vara vacker eller besvärlig eller originell, vad som helst, bara den inte var menlös.

Det lyckades hon med, minst sagt. Till att börja med har vi ett personligt tilltal, en unik röst, som är helt utan jämförelse. Jag vet inte hur ofta jag läser att någon ny artist låter som Kate Bush, men det är väldigt ofta. Det finns liksom ingen annan att jämföra med om musiken eller sången på något sätt påminner om Bush. Om inte "bushig" hade varit ett så fult adjektiv hade det säkert ingått i den allmänna musikjournalistiska vokabulären. Hon är helt enkelt en av musikhistoriens allra mest säregna artister. Eller auteurer, för den delen. Jag tror att hon åtnjuter extra stor respekt bland fans och kritiker på grund av hennes totala kontroll över konstverket. Hon spelar, sjunger och skriver låttexter, hon producerar album och regisserar videos. Det ryktas för övrigt om att det är just detta behov av kontroll som hindrat henne från att turnera, och även om det bara skulle vara löst prat så säger ryktets själva existens något om Bushs allomfattande grepp om sin konst.

Hennes inställning och breda talang är förstås imponerande, men skulle inte betyda någonting om inte de dramatiska trummorna som dunkar igång "Running Up That Hill (A Deal with God)" sprängde upp dörrarna till vårt medvetande; om inte "Mother Stand for Comfort" vore en så mysig och obehaglig hyllning till moderskapets ovillkorliga kärlek; om inte "Hounds of Love" vore så underbart skräckromantiskt hypnotisk; om inte "The Big Sky" vore så maffigt medryckande; om inte "Cloudbusting", med all sin pompa och ståt, vore en av de mest hjärtskärande vackra sånger som delgetts allmänheten. Om inte musiken berörde oss. Om inte melodierna fanns där, om inte kärleken fanns där. Kärleken till karaktärerna i hennes sånger, till musiken och konsten, till livet i alla dess märkliga skepnader.

År: 1985

Skivbolag: EMI

Producent: Kate Bush

Längd: 47:33