tisdag 17 april 2012

10. The Go-Betweens - 16 Lovers Lane

Det är en gråmulen tisdag, regnet slår mot fönsterrutan och jag ska försöka förklara varför 16 Lovers Lane är ett av tidernas bästa album. Förutsättningarna kunde, som ni förstår, inte ha varit bättre. Allting Martin skrev om Liberty Belle... gäller i ännu högre grad om 16 Lovers Lane. Albumet innehåller tio av de finaste texterna om kärlek som någonsin har tonsatts, och låtskrivarparet Robert Forster och Grant McLennan är ett av de finaste genom alla tider. När McLennan tragiskt dog i en hjärtattack för några år sedan valde Forster att samla ihop några låtar de hade skrivit tillsammans, och släppte sin första soloskiva på mer än tio år, som en hyllning till allt de hade uträttat. 16 Lovers Lane från 1988 blev deras sista gemensamma ansträngning med The Go-Betweens (innan de återförenades under några år på 00-talet). Albumet blev inte det genombrott som de hade hoppats på och bandet upplöstes året därpå. Men det ger fortfarande ifrån sig värme, ett resultat av all kärlek och uppriktighet som Forster och McLennan la ner i låtarna. Till skillnad från tidigare valde de den här gången att skriva låtarna tillsammans, för att sedan presentera dem för resten av bandet. Det ligger nära till hands att beskriva 16 Lovers Lane som den perfekta föreningen av de två låtskrivarnas egenskaper. Det storslagna och det ljuvligt poppiga knöts ihop under producenten Mark Wallis överinseende, och med hjälp av den nya medlemmen John Willsteeds medryckande gitarrspel.

Att albumet inte blev den framgång som bandmedlemmarna hade hoppats på hade säkert flera orsaker. (The Go-Betweens avhöll sig inte från att i intervjuer påpeka att de var överlägsna andra popband med högre försäljningssiffror.)
Fel singelval kan ha varit en orsakskälla. ("Clouds" borde väl ha valts istället för "Was There Anything I Could Do?") En annan att Forster under vad som skulle bli bandets sista turné valde att klä sig i en olivfärgad klänning. Det liksom dödade albumet. Man kan tycka vad man vill om den saken. Det var kanske inte särskilt smart ur en rent marknadsföringsmässig synpunkt. (Det låter konstigt idag, men det här var på en tid när människor inte fick klä sig som de ville. Att Kurt Cobain gjorde samma sak några år senare var förstås bara en retroaktiv tröst.) Och det bidrog säkert indirekt till bandets upplösning. Men i grunden är det förstås ytterligare en anledning att ovillkorligt älska The Go-Betweens.

16 Lovers Lane
är inte bara ett album (ett i mängden) för regniga dagar. Det finns album som är oupplösligt förknippade med vissa väderlekar. (Kan man spela Horace Andys Skylarking när det snöar ute, och hur låter det?) Vissa album ska spelas när det regnar, andra när det är solsken, osv. Vad jag vill komma fram till är att 16 Lovers Lane är DET albumet man vänder sig till när man fylls av världens hårdhet, när det känns som om ingen annan bryr sig, när regnet och kylan sticker en på kinden. Kort sagt: det är albumet man vänder sig till när ens verklighetsuppfattning närmar sig vilken deprimerad och förälskad tonårings som helst. När hela världen känns grå. Och det är ett av få album som kommer i närheten av värmen som ligger inbäddad i en kram eller en varm kopp te.

Den här intima känslan man får av att lyssna på The Go-Betweens är intressant, eftersom den markerar skillnaden mellan Brisbane-bandet och Perth-bandet The Triffids, som har figurerat ett par gånger på den här listan. David McComb rörde sig alltid mot det melodramatiska och storvulet ödsliga. Låtarna på 16 Lovers Lane är däremot varma och innerliga.
The people next door got their problems
They got things they can't name
I know a thing about lovers
Lovers don't feel any shame
sjunger McLennan på "Love Goes On!", med en öppenhjärtig direkthet som nästan saknar motstycke i pophistorien. Ja, tills han på "Quiet Heart" överträffar såväl sig själv som öppningslåten: "I tried to tell you/I can only say it when were apart/About this storm inside of me/And how I miss your quiet, quiet heart." Alla världens känslor av längtan och kärlek, koncentrerade - men inte reducerade - till några minuter av popperfektion. "Clouds" förtjänar också att lyftas fram. Forster, som antagligen inte skulle ha klarat av att lyfta upp låten på egen hand, backas upp av Amanda Brown. Ett av de finaste ögonblicken är när Forster öppnar sitt hjärta på vid gavel: "Blue air I crave blue air I breathe/They once chopped my heart the way you chop a tree". "Dive for Your Memory" rundar av albumet i en vemodig suck. 16 Lovers Lane innehåller såväl upplyftande melankoli som blödig romantik. Det är ett album att ständigt återkomma till, ständigt låta sig berusas av, ständigt återuppleva. När "Dive for Your Memory" förtonar i regnets stänk mot fönsterrutan, är det med en allt överskuggande känsla av värme och kärlek jag trycker på play igen.

I början av den här texten skrev jag att förutsättningarna inte kunde ha varit bättre för att skriva om 16 Lovers Lane. Det var inte riktigt sant. Egentligen borde jag ha varit smått nedstämd (men inte förkrossad), olycklig (men inte deprimerad), och förälskad (men inte galet kär). Men det gör ingenting. Jag har inget behov av att ännu en gång förälska mig i 16 Lovers Lane. Albumet har redan karvat sig en plats i djupet av mitt hjärta. Jag behöver väl knappast tillägga att det värmer lika mycket som en kram, en kopp te eller en spricka bland himlens alla regnmoln.

År: 1988
Skivbolag: Beggars Banquet Records
Producent: Mark Wallis och The Go-Betweens
Längd: 37:04

3 kommentarer:

  1. hela denna blogg är mer än bra, men jag vill få mig ur tvivel, ut näsan om någon låt i någon film

    SvaraRadera
  2. titanium trim hair cutter reviews
    T-Shirts - T-Shirts - T-Shirts seiko titanium T-Shirts - titanium bikes T-Shirts nano titanium ionic straightening iron T-Shirts - T-Shirts T-Shirts - T-Shirts edc titanium T-Shirts - T-Shirts. titanium dioxide skincare

    SvaraRadera