9. Sam Cooke - Live at the Harlem Square Club, 1963

Man inte kan förändra någonting utan endast betrakta, bara så vi har reglerna klara för oss. Framtiden låter vi dessutom vara. På tredje plats: Jesus undervisar för folksamlingen innan han med ett knyck får fem bröd och två fiskar att räcka till ungefär fem tusen människor. Det vore fint att höra denne berömda man hålla tal - för att se om han verkligen var all that - samtidigt som man får sin nyfikenhet stillad över hur han såg ut. Sen får man ju bevittna ett klassiskt under, eller syna bluffen, eller vad man nu får göra. Jag tror att det skulle vara en intressant dag hur som helst, och man kan lite drygt berätta "hur det egentligen gick till" när man kommer hem igen. På andra plats: Världens skapelse, Big Bang, vad ni nu föredrar för namn på det. Jag tänker mig att det vore en tuff estetisk upplevelse om inte annat, utöver det sannolikt ganska omvälvande själsliga intryck hela grejen skulle göra på en. Just den drabbande insikten att det är nu allting börjar, det är nog en ganska mäktig känsla. Återigen: man har dessutom något att berätta när man efter hemresan kliver ur sin tidsmaskin.

Att utse förstaplatsen är ganska lätt. Om jag bara fick resa till en specifik tid och plats i vårt förflutna skulle jag välja en trång position någonstans framför scenen på Harlem Square Club, kvällen den tolfte januari 1963.

Ni kanske har hört Sam Cookes eleganta soulpop i underbara - och egenskrivna - låtar som "Wonderful World", "You Send Me" och inte minst det hoppfulla mästerverket "A Change is Gonna Come". Om ni har gjort det, men inte hört Live at the Harlem Square Club, 1963, så har ni säkert en gedigen respekt för mannen som sägs ha sparkat igång hela souleran. Ni kanske vet att han hade större konstnärlig och ekonomisk kontroll över sin karriär än någon svart popartist tidigare haft. Ni har i tv-klipp sett hur graciöst han framförde sin låtar, med vilken värdighet han förde sig. För allt detta beundrar ni honom storligen. 

Men ni älskar honom inte mer än allting annat, och det är förståeligt. Ni har ju ännu inte hört hur han lät när han slapp uppträda för det vita, fortfarande ganska pryda Amerika. Man måste komma ihåg att det här var är ett samhälle som bara några år tidigare hade upprörts över en skandal: en vit rockartist hade skakat lite på höfterna. Sam Cooke, tillsammans med Jackie Wilson och många andra, visade med all önskvärd tydlighet att svarta kunde vara minst lika sofistikerade och förfinade i sina uttryck som vita, och var på så sätt med och dämpade bisarra fördomar om svarta som mer "djuriska" och okontrollerade. Men för oss som inte ser rå gospel och intensiv soul som något djuriskt utan tvärtom djupt mänskligt, så känns ändå en hel del av de mer polerade popsångerna lite trista och blodlösa idag. Många kanske kan förledas att tro att det inte fanns en annan sida av Cooke, men det fanns det sannerligen. Den kom fram när han besökte mindre klubbar, där publiken var svart och förväntade sig att få se en artist som inte förnekade sina gospelrötter. Jag vill inte säga att det var här "den riktige" Sam Cooke trädde fram - jag är säker på att han hade ett gediget intresse för de snygga och stiliga poplåtar han också är känd för. Han njöt säkerligen av att vara en stor stjärna. Men det var på ställen som Harlem Square Club han ohämmat kunde ge utlopp för all den livsbejakande soulmusik som alldeles uppenbart fanns inom honom.

Det här är en skiva jag har svårt att skriva om utan att gå in på känslorna som drabbar mig när jag lyssnar på den, eller vad sjutton, när jag till och med bara tänker på den: upprymdhet, hoppfullhet, exalterad glädje och djup kärlek. Det är en kärlek som bubblar över, som spiller över alla kanter. Jag kan inte hålla den inom mig. Jag kan lyssna på djupt berörande stycken som Ladies and Gentlemen We're Floating in Space eller God Only Knows och känna starka känslostormar, utan att det märks så mycket på utsidan. Men jag kan inte lyssna på Cookes legendariska livekonsert utan att börja le och skratta, studsa fram och tillbaka, sjunga, gråta, ringa en kompis och säga att nu, nu sätter vi oss på planet och ger oss iväg, eller så tar vi bara en fika, det spelar mindre roll, men livet, livet... livet är ändå gott, det kan i alla fall vara det, låt oss vara lyckliga en stund... Sam Cooke fyller mig med en glädje som det är omöjligt att inte vilja dela med sig av. Det är som att den är för stor för att få plats i en enda person.

Att välja ut höjdpunkter från skivan är lite som att vandra runt i Keukenhof och ombes att peka på några fina tulpaner. Var ska man börja? Vi har lyckan när Cooke säger "here's a little song that's designed to make you feel good" och det underbara drivet till "Chain Gang" sätter igång (och de efterföljande "uh! ah! uh! ah!" såklart!); vi har det magiska momentet när pratinledningen till "It's All Right" - där sångaren uppmanar männen i publiken att inte... äh, ni får lyssna själva - glider över i ett raspigt skönsjungande "it's aaaaall right"; vi har den sömlösa övergången till "For Sentimental Reasons", i vilken Cooke uppsluppet låter slippa ur sig ett "Oh, I like this song!"; vi har förstås allsången som följer i samma låt; vi har hela "Cupid", en romantisk pärla; vi har soullegendens bedyrande att ingenting, INGENTING, kan rucka på hans kärlek i "Nothing Can Change this Love"; vi har den dansanta och medryckande "Twisin' the Night Away" där King Curtis blåser iväg i ett par fantastiska och koncentrerade små saxofonutflykter; vi har naturligtvis också den lätt bitterljuva men genuint upplyftande avslutningslåten "Having a Party", där publiken sjunger med en skrattande Sam Cooke. Det är svett, kön, hjärta och själ i överflöd. Framförallt är det liv.

Min personliga höjdpunkternas höjdpunkt har jag dock ännu inte nämnt. När "Somebody Have Mercy" - skivans enda inte helt omtumlande låt - övergår i inledningen till vad man först tror ska bli "You Send Me" men som istället bryter ut i världens bästa "Bring It On Home to Me", då börjar vad som banne mig kan vara mina fem och en halv absoluta favoritminuter i soulhistorien. Han pratar om sin älskade, som han ibland bråkar med. Hon lämnar honom då ensam, men han lider för mycket och försöker få tag på henne. Han slår ett nummer och någon svarar att det är "the operator". Cooke vill inte prata med honom. "I don't want you operator. I want my baaaaaaaaby!". Rysningar. Till slut får han prata med sin kära. Hon säger "hello?" (vissa ur publiken är med på noterna och skriker "hello!") varpå Cooke erkänner att: "ssssssssomething starts to move me" och sedan använder han all den kraft, all den känsla och längtan och kärlek som finns i hans bröstkorg, och brister upprepade gånger ut i "Darling, youuuuuuuu send me!" Så drar då slutligen "Bring It On Home to Me" igång. Pang. Rakt in i soulhimlen.

Jag tror, på fullaste allvar, att Live at the Harlem Square Club, 1963 (som obegripligt nog inte släpptes förrän 1985), kan göra oss till mer kärleksfulla och därmed godare människor. Vi har ingen tidsmaskin, men vi har det näst bästa: ett par öron och en inspelning av den här konserten. Om du inte hört skivan så tycker jag verkligen du ska ge den en chans. Det visar sig kanske att det inte var för dig (det är helt okej!), men då har du inte förlorat mer än 37 minuter av ditt liv. Men det finns en liten chans att den kommer påverka dig på ungefär samma sätt som den påverkat mig. I så fall kommer du alltid, för resten av ditt liv, minnas den där dagen du tänkte att det här, det kanske är något man borde kolla upp... 

År: 1985

Skivbolag: RCA

Producent: Hugo & Luigi

Längd: 37:29