11. The Beach Boys - Pet Sounds

Är det en gåva eller en förbannelse att vara ett geni? Jag vet inte. Brian Wilson verkade själv vara osäker. Det var ju den där ständiga kampen att skriva Den Perfekta Låten. Det var den ständiga pressen från fans, skivbolag, konkurrenter, vänner, familj och, så klart, den skrämmande fadersgestalten. Men mest av allt från honom själv. Det var den totala koncentrationen inne i studion, men det var också förvirringen och ångesten utanför. Brian Wilson var den bäste, men för honom var det inget svar på den eviga frågan om han var bra nog.

Musiken var ändå ett av få områden där Brian verkligen kunde känna självförtroende. Ända från början visste han att han var bra och styrde med en självklar auktoritet the Beach Boys kreativa process. Alltihop hade börjat med fem grabbar - Brian, Carl, Dennis, Mike och Al - och några hyrda instrument hemma hos familjen Wilson. Snart hade bandet utvecklats till en osannolik framgångssaga, med sina käcka och omåttligt populära låtar om sol, surfing och bilar. Låtskrivaren Brian hade själv aldrig surfat, men den vildare brorsan Dennis, som älskade surfinglivsstilen, hade föreslagit ämnesvalet som potentiellt material för en hitlåt - som sedermera skulle bli gruppens debutsingel "Surfin'". Det var Phil Spectors framgångar som inspirerade Brian att ta producerandet av gruppens album i egna händer. Musikbranschen häpnade över det unga geniet. Själv såg han studion som sin enda trygga hamn i en allt mer kaotisk och pressad tillvaro. Han ogillade att turnera och ville hellre stanna hemma och skriva låtar. Till sist blev det också så: medan övriga fyra bandmedlemmar var ute på vägarna, satt Brian ensam vid sitt piano, hög på marijuana och skaparkraft.  Brian Wilson hade en mystisk, man vill nästan säga magisk, känsla för popmusikens hemligheter och dess möjligheter att bli något större och högre. Själv var han döv på ena örat, så kanske upplevde han aldrig låtarna så bra som i sitt eget huvud.

När Pet Sound skapades, så tycktes det där huvudet ha rört sig mot en annan värld, förmodligen hjälpt på traven av ett nyligen påbörjat nyttjande av LSD. Övriga medlemmar kunde bara se på när sol, surfing och bilar svävade bort från låtskrivarens fokus och ersattes av... något annat. Det var Beatles nyligen släppta Rubber Soul som ska ha inspirerat Brian till att skapa ett helgjutet och rakt igenom fantastiskt popalbum. Han visste vad han ville att låttexterna skulle uttrycka, men inte exakt hur de skulle göra det. För att skriva de personliga texterna tog han således hjälp av Tony Asher - en man som jobbade med att skriva jinglar åt en reklambyrå. I övrigt var albumet Brians egen vision. Det enda han behövde från de andra gruppmedlemmarna var deras röster. Han har sagt att en av hans inspirationskällor var Johann Sebastian Bach, och det är ett uttalande som faktiskt inte ens känns fånigt i samband med detta odödliga popmästerverk.

Den svenske romantiske poeten Per Daniel Amadeus Atterbom skrev en gång i en dikt om Skalden, att denne fått gåvan att förena "hjärtats spridda rop" till "fasta välljudsbyggnader". Jag tänkte direkt på Brian Wilson första gången jag läste de orden. Dikten fortsätter: "Att över Tidens hav en brygga slå / En luftigt välvd, men stark, av himlatoner: / På vilken dygdens mod och diktens oskuld / Och tålamodets bön och hoppets löften / Likt änglarna på Jakobs stege, vandra". Jag gissar att det var något sådant Brian menade när han talade om sin dröm om en "teenage symphony to God". Det var självmordsprojektet Smile som enligt honom själv själv skulle förverkliga denna dröm, men många av oss skulle nog vilja säga att han lyckades redan på Pet Sounds, även om låtarna på albumet överlag är så smärtsamt korta, att det känns som om man bara får en glimt av det där ofattbara; en skymt av den onåbara Perfektionen. 

Albumets välljudsbyggnader tar varierande former. Immateriella katedraler som "You Still Believe In Me" och "God Only Knows" balanseras av stilla rum som "Caroline, No". Att skriva om "God Only Knows" är en omöjlig uppgift. Många har försökt. Det räcker kanske med att säga att det var den första poplåten med ordet "God" i titeln och att man knappast kan tänka sig ett värdigare sätt att introducera Herren i popmusiken. I övrigt talar den för sig själv. Albumets allra mest berörande sång kan emellertid vara "I Just Wasn't Made for These Times", med sin text om att vara begåvad och missförstådd. Textraden "I've been trying hard to find the people, that I won't leave behind" låter inte som skryt och "they say I got brains, but they ain't doing me no good, I wish they could" låter inte som gnällig självgodhet; nej, texten framstår som en ärlig bekännelse av en i många avseenden plågad och vilsen man. I ljuset av Brians personlighet, så är det kanske naturligt att Pet Sounds börjar med den underbara "Wouldn't It Be Nice" och dess naiva tonårsdrömmar om framtiden, och slutar med den hjärtskärande briljanta "Caroline, No", en melankolisk tillbakablick på tonåren från en framtid som inte blev som i drömmarna ("It's so sad to watch a sweet thing die"). För kanske är det ju just denna dynamik och osäkerhet som kan sägas vara albumets tema: å ena sidan drömmarna om livet och kärleken, och å andra sidan den förvirrande verkligheten - och så de spridda ropen från hjärtat som ekar däremellan.

Hur bra Pet Sounds är kan åskådliggöras med ett uttalande av Paul McCartney: "I love the album so much. I've just bought my kids each a copy of it for their education in life". Det räckte emellertid inte för Brian. Han ville ännu högre; skapa något ännu större. Till det behövdes droger - både för att dämpa skräcken och prestationsångesten, och för att klara av det maniska kreativa tempot. Priset han fick betala var högt. Brian Wilson tappade greppet om verkligheten. Han drog sig tillbaka och det följande decenniet kännetecknades av glimtar av genialitet varvade med ångestladdad isolering och galenskap. I början av 80-talet blev han till sist sparkad från sin egen grupp. Det är ett märkligt faktum att vår värld är ett så pass ruttet ställe, att det känns nästan logiskt när ett geni förvandlas till ett vrak.

Brian Wilson kan på många sätt liknas vid Michael Jackson. Vi har den dominante fadern, som fungerar som en patriark över en begåvad syskonskara; vi har de stora framgångarna som så småningom leder ner i galenskapen; vi har musiken som tröst och tillflyktsort - men vi har också den undanglidande sanningen. Precis som fallet är med The King of Pop, så präglas historien om Brian Wilson av rykten och motsägelser. Inför det här inlägget började jag läsa självbiografin Wouldn't It Be Nice: My Own Story. Jag hade kommit ungefär halvvägs, när jag insåg att den "icke-traditionelle" psykologen Eugene Landy, som prisas som Brians räddare i boken, i själva verket anses ha ett större finger med i skrivandet av den än Brian själv (som senare har sagt i domstol att han inte ens läst den slutliga versionen av "självbiografin"). I intervjuer från den senaste tiden har hans svar varit entoniga och intetsägande. Historien om den riktige Brian Wilson tycks svåråtkomlig. Den har gömts någonstans bland förvirringen, drogerna, rättsprocesserna, konflikterna och behandlingarna. Kanske är han lycklig idag, jag vet inte. Jag hoppas verkligen det. Kanske vill han bara bli lämnad ifred. Kanske var det enda han någonsin ville att få sitta ensam vid sitt piano och göra människor lyckliga med sina sånger. Och du har lyckats Brian, jag lovar. Bara Gud vet vad vi skulle göra utan dig.

År: 1966

Skivbolag: Capitol

Producent: Brian Wilson

Längd:35:57