8. The Tough Alliance - A New Chance

Jag tänkte länge att jag skulle göra något storslaget av den här texten. Göra det till en skönlitterär text, kanske, och inleda med att jag melankoliskt står och hänger vid baren på en klubb. Något snyftigt om allmän ungdomslängtan och romantisk nedstämdhet kan pressas in för att befästa känslan ordentligt. The Tough Alliances musik börjar plötsligt spelas i högtalarna, jag berättar då i ett par stycken om duons betydelse för mig, ytterligare några låtar signerade TTA spelas, jag väcks sakta ur min dvala, känner hur livslusten återvänder, färgen återvänder till kinderna, jag letar rätt på tjejen som jag inte vågat närma mig och vi promenerar lyckliga hand i hand bort mot solnedgången till tonerna av "1981".

Det hade förmodligen blivit ännu en uppblåst text om Livet, Kärleken och Popmusiken, ni hade himlat med ögonen och jag hade känt mig löjlig. Jag har skjutit och skjutit på att skriva om den här skivan eftersom jag inte vetat hur jag ska närma mig den utan att det blir fel, töntigt eller ovärdigt. För det är ju så: A New Chance har mer än någon annan skiva representerat och kanske också definierat min person under alla år på väg mot vuxenheten (och ja, det är många år - jag är inte framme än). Gabriel kommenterade en gång, när han tyckte att mina väldigt starka hyllningar av albumet började gå till överdrift, att jag "projicerade drömmen om den perfekta popskivan på A New Chance". Kanske hade han en poäng. Kanske har jag ett behov av att hitta min egen Sgt. Peppers' Lonely Hearts Club Band eller The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars - den där skivan som känns lite viktigare än alla andra och som bara de lyckligt lottade i min egen generation kan förstå fullt ut. I en tid när nästan ingenting betyder något längre, när allt är relativt och inget ska tas på för stort allvar - kanske har det då varit extra viktigt att få lyfta fram ett stycke musik ur hela sörjan av Mojo-listor, Pitchfork-hyper och blogg-mp3:or och få känna att det här är faktiskt något som är värdefullt på riktigt, det här är bättre än allt det andra. Men det är svårt att medvetet välja vad som ska genomborra en så fullständigt, det går inte att inbilla sig att alla ingredienser finns där om de faktiskt inte gör det. Jag kanske har valt ut albumet som min extra stora kärlek, men det var i så fall inget godtyckligt val.

Drömmen om den perfekta popskivan, visst. Men Gabriel borde kanske ha gått ett steg längre: jag har nog rent av projicerat drömmen om den perfekta ungdomen på A New Chance. Jag ser inget fel i det. Eric Berglund, ena halvan av duon, har själv sagt att hela projektet med TTA handlade om att uttrycka en dröm: "a vain but powerful fantasy where hate and innocence could hold hands, where pain and purity had much in common." Den ideala ungdomen innehåller sannolikt inget hat och ingen smärta, men dessa känslor är så väl integrerade delar av allas uppväxtår - och hela liv, misstänker jag - att det vore löjligt att förneka dem. TTA gjorde aldrig det. Man läser ofta om hur "fun" och "catchy" bandet är, och det är naturligtvis sant. Men de spelade inte himmelskt livsbejakande musik för att de var lyckliga, utan för att de vägrade vara olyckliga. Med andra ord: det är klart att de led och längtade lika mycket som alla andra, men de ville så hemskt gärna tro att det fanns något mer, något ställe där det fanns något sätt att vara lycklig. Sökandet efter detta ställe och detta sätt genomsyrar nästan allt de har gjort: "there's something real, something bright and pure", "you're worth something special, something real", "looking for gold, baby where's that sold, that can't be bought or sold". I "A New Chance" tycks de ha hittat något: "I know a place where diamonds never fade away", sjungs det, men de preciserar sig aldrig och det hela framstår snart som en vacker önskedröm, precis som hela albumet gör. "Still in my bed, it's all in my head" är orden som avslutar "1981" och hela skivan, och jag tror att det är en nyckelrad. TTA hittade aldrig fram, men de följde sin vision så långt de kunde. Naturligtvis dög inget annat än de allra ljuvaste melodierna och de allra vårigaste arrangemangen i detta sökande.

Jag älskar att de letade efter denna lycksalighet i popmusiken, med hjälp av popmusiken. TTAs drömmar var ju så stora och vackra, så omöjliga, att man lätt kan få känslan av att något så utopiskt och idealiskt måste hittas någon annanstans och uttryckas genom något väldigt upphöjt medium. Möjligen skulle klassik musik passa bra, eller en stor oljemålning. En slit-och-släng-produkt som pop verkar uteslutet. Det sublima kan väl inte finnas där? Vi popfans vet naturligtvis bättre, även om vi misströstar ibland. Pop är oslagbart när det gäller att förmedla ungdomens alla känslor och tankar, och för många - inklusive TTA, skulle jag gissa - är det också det enda sättet. "Du och jag har inga alternativ, vår enda möjlighet är popmusik", för att prata med Parker Lewis.

Jag skulle kunna gå igenom höjdpunkter och låtlistor, prata om baseballträn och "Neo Violence", om muslimska böneutrop och snyggt placerade samplingar. Jag skulle förstås också kunna skriva om all den glädje och förundran inför livet som albumet skänkt mig under otaliga långpromenader; hur jag fylls av självförtroende och energi, men också ledsamhet över att något så här vackert måste vara väldigt skört och antagligen inte ens kan finnas i den riktiga världen. Men jag är rädd att prata sönder skivan, rädd att förstöra den med fel ord. Lite som den där Mingvasen man älskar men som man inte vågar nudda av rädsla att den ska krascha i golvet. Vad tjänar det till, för övrigt? Berglund har själv kommenterat detta att diskutera musik:

it's like talking about a flower. it's infinitely beautiful and makes your whole body tremble. but still there's really nothing to say about it. it's not interesting to the mind 'cause there is nothing to understand. it just is. and that's how music should be. nothing to talk about, nothing to think about, nothing to understand, just a lot to feel.

Så jag tänker sluta nu, och istället låta A New Chance ännu en gång ge mig känslan av att desperat vilja hålla fast vid de få vackra drömmar jag har kvar.

År: 2007

Skivbolag: Sincerley Yours

Producent: The Tough Alliance

Längd: 32:31