fredag 9 december 2011

87. Sonic Youth - Daydream Nation

Vi börjar med ett konstaterande: Daydream Nation är minst lika viktig för indierocken som Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band är för, uhm, popen. Sonic Youth samlade på sitt sista 80-talsalbum upp influenser från den alternativa pop- och rockmusik som dominerat det årtiondet (hardcore, postpunk och konstrock, DIY i största allmänhet), bidrog med egen visionär briljans och skapade ett enhetligt mästerverk som all kommande indierock skulle behöva mäta sig mot, eller åtminstone förhålla sig till på ett eller annat sätt. Skivan är en milstolpe indiefans inte kan missa, en passage som varje fan av alternativ, gitarrbaserad musik ofrånkomligen måste ta sig igenom. Något annat är, nästan per definition, omöjligt. Det är som Pitchforkskribenten Nitsuh Abebe skrev i sin recension av albumets deluxeutgåva från 2007: ”Indie fans love Daydream Nation because loving stuff like Daydream Nation are part of how we define what indie fans are.” Naturligtvis har Pitchfork – en nätpublikation med själen i just indierocken – utsett skivan till 80-talets bästa album. Hade de egentligen något val?

Daydream Nation är så episk och konstnärligt ambitiös att den måste vara antingen ett misslyckande eller en klassiker – man kan inte falla bara en liten bit från en ribba som är placerad så högt. Bandet hade vässat sina vapen under tidigare album, som var lite mer rundgångsexperimentella (de första skivorna) och aggressivt punkiga (Sister). På Daydream Nation flöt allt detta samman till ett utmanande (musikaliskt men också textmässigt, för det är inte särskilt festliga bilder av samhället och mänskliga relationer som målas upp) men högst lyssningsbart dubbelalbum. Hur det låter kan vara svårt att beskriva utan att ta till tafatta liknelser: Det är lite som att slänga in ett gäng gitarrer i en torktumlare och sätta på programmet ”pop”; naturligtvis blir det en hel del dissonans och yr kaoskänsla, men strukturen och popextasen finns hela tiden där. Det blir aldrig bara oljud, det blir aldrig bara ”experimentellt”. Det blir, däremot, oupphörligt fascinerande. All denna dynamik, alla dessa skiftningar i volym, uttryck och känsla – och detta med inget mer än rockens traditionella instrumentuppsättning. Ett misslyckande? Knappast.

Så det är med andra ord inte särskilt konstigt att Daydream Nation är ett banbrytande album i gitarr- och rockhistorien, av den enkla anledningen att ingen musik som föregick det lät riktigt på det sättet. Men att vara nyskapande är inte tillräckligt - eller ens nödvändigt - för att något ska få klassikerstatus. Det krävs också kvalitet. Men lyssna! Ni hör väl det underbara riff som kickar igång "Teen Age Riot" på allvar en minut och tjugotre sekunder in i låten, det musikaliska yrväder som är "Eric’s Trip", Kim Gordons alla obehagliga men engagerande små historier, det nervösa energiknippe som går under namnet "Kissability", den storslagna och tredelade "Trilogy" som pendlar mellan högt och tyst, argt och lugnt, vildsint och återhållsamt...? Visst, det fanns ingen musik som lät riktigt så här före Daydream Nation. Men det fanns inte heller mycket gitarrbaserad rockmusik som lät så här bra före Daydream Nation. En klassiker? Självklart.

Att albumet förenar drömskhet med punkig energi gör att det passar lika bra för kontemplation som för slagsmål. Det är en skiva för slackers och drömmare (”it takes a teenage riot to get me out of bed right now”) men det finns där en intensitet som får blodet att rusa även om kroppen ligger still i sängen. Det finns, trots allt, en längtan efter det där tonårsupproret. Dagdrömmeri kombinerat med upprorskänsla alltså: det kanske inte är så konstigt att ungdomar västvärlden över fortsätter älska Daydream Nation på ett närmast besatt sätt. Som någon skrev: ”If you are under 21 and do not love this to some extent, you are simply doing something wrong.”

Men vi växer ju alla upp och försöker - eller tvingas - gå vidare. Tyvärr gäller det även de två mest kända bandmedlemmarna i Sonic Youth, Thurston Moore och Kim Gordon, som skilde sig från varandra i höstas efter att ha varit gifta i 27 år. Väldigt många, inte bara Sonic Youthfans, kände en uppriktig sorg över detta. Kanske inte nödvändigtvis för att de älskar paret, men för vad det säger om deras egna romantiska förhoppningar. Om inte ens Moore och Gordons kärlek är evig, vad har vi då att hoppas på? Deras separation var en obehaglig påminnelse om att nästan ingenting här i världen är beständigt. All kärlek dör, förr eller senare.

Ja, förutom unga människors kärlek till Daydream Nation, förstås. Jag är fullständigt säker på att den aldrig kommer falna.

År: 1988
Skivbolag: Enigma
Producent: Nick Sansano, Sonic Youth
Längd: 70:47

8 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Excelente,muy bueno les deseo lo Mejor.
    calderas vaillant

    SvaraRadera
  3. Excelente blog de muy buen contenido, Gracias un saludo Att.Calderas de gas

    SvaraRadera
  4. Excelente blog de un buen contenido, gracias un saludo Att : fontaneria

    SvaraRadera
  5. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  6. Excelente,muy buenos temas de discucion
    calderas

    SvaraRadera
  7. Las temas son fabulosos, me encanta. saludos
    Calderas de Gas

    SvaraRadera
  8. Excelente,los mejores momentos me los paso aquí. temas de discusión favulosos
    calderas

    SvaraRadera