34. Cocteau Twins - Heaven or Las Vegas

Cocteau Twins musik kan liknas vid de där vackra drömmarna där man inte vet om man faller eller svävar. Den avsaknad av bekanta, påtagliga ting som ofta kan vara obehaglig, blir i dessa drömmar till något positivt. Vi får en känsla av frihet och av att nya portar öppnas till okända områden redo att utforskas. I det skotska bandets musik får vi som ledsagare i denna drömvärld en av mina absoluta favoritsångerskor.

Eller kanske skulle man kunna kalla Elizabeth Fraser för ett slags "röstkonstnär", hur löjligt det än låter. Hon har ett unikt sätt att vrida och vända på ord och ljud tills de blir fullkomligt oigenkännliga - och strålande vackra. Hon förmedlar inte en text som vi ska förstå ord för ord. Tvärtom förstår vi ofta ingenting av vad hon sjunger. I stället får hon oss att fokusera på hur rösten låter och hur den känns. Den överraskar oss ständigt och äger en unik skönhet, men också en mystisk kvalitet, som om dimman över de skotska hedarna antagit audiell form. Det är knappast överraskande att man kan höra henne sjunga på soundtracket till Peter Jacksons Sagan om ringen-filmatiseringar. Men samtidigt: att bara lyssna på en så kallad röstkonstnärs visserligen imponerande stämbandsexercis, är nog oftast en ganska trist upplevelse i längden. För att vi verkligen ska gå från fascination till njutning och genuin uppskattning, så krävs att rösten sätts in i ett tilltalande sammanhang. I Robin Guthrie fick Fraser sin perfekta partner - på mer än ett sätt tydligen, eftersom de två blev ett par även utanför inspelningsstudion.

Guthrie är ett lysande exempel på att det ibland är fördelaktigt att inte vara alltför skicklig med sitt instrument. Han har själv sagt att hans begränsade förmåga att spela gitarr gav upphov till intresset för diverse elektroniska effekter. Detta till den grad att han tydligen blev närmast besatt av att skaffa all teknologisk utrustning han kunde få tag i. Guthries gitarrljud är smekande och svepande, de är massiva och utomjordiska; precis som Frasers röst utforskar de okända områden och sublima drömvärldar. När man väl vet om att gitarristen och sångerskan var ett par, så är det svårt att undvika att läsa in något av deras privata förhållande i de drömska ljudens kärleksdans. Vi får för den skull inte glömma bort Simon Raymonde, basisten som fullbordar den trio bandet utgjorde under sin storhetsperiod. Raymonde gjorde betydande insatser som både låtskrivare och producent, och hans basgitarr har en fundamental roll i bandets musik. Inte minst på Heaven or Las Vegas - Cocteau Twins bästa album.

I början av deras karriär lät ju Cocteau Twins som ett ganska ordinärt postpunkband. Så småningom, inte minst med albumet Treasure, hittade skottarna det där atmosfäriska, storslagna soundet som kännetecknar dem, med Guthries preparerade gitarrer och Frasers övernaturliga röst i centrum. Faktum är att det finns få band som har ett så distinkt sound som Cocteau Twins. Man kan inte sällan läsa saker som att den och den artisten låter som en blandning mellan artist x och Cocteau Twins, eller att den och den låten har lite Cocteau Twins-känsla etc. De skapade en ny typ av vacker drömpop, som inte går att ta miste på. Jag minns hur exalterad jag blev när jag upptäckte bandet. Det var känslan, jag är säker på att många av er känner igen den, av att ha hittat ett band som inte bara var bra, utan som dessutom tycktes ha hittat ett unikt och närmast ofelbart recept på hur man kan skapa fantastisk musik. Något som alltså med största sannolikhet innebar att där fanns en hel värld att upptäcka. Det är slående att samtidigt som så många har inspirerats av bandet, så har ingen lyckats imitera dem. Jag lyssnar aldrig på något av Cocteau Twins bästa album och tänker att "visst, det är bra, men det där har någon annan gjort bättre". Om man väl börjat älska deras musik, så finns det inget som kan ersätta den. Det betyder dock inte att de inte utvecklades och förändrades under sin storhetsperiod. Tvärtom. Heaven or Las Vegas är ett utmärkt exempel på detta.

Hur fantastiska 80-talsalbum som Treasure och Blue Bell Knoll än är, så går det inte att komma ifrån att det finns något ganska flummigt över dem. Man hör verkligen inte vad Fraser sjunger och ibland rör det sig också om rena fantasiord. På Treasure har låtarna sagoromantiska titlar som "Lorelei" och "Persephone". Man älskar det så klart, men ibland med en viss, gnagande tveksamhet - låter inte det här lite som... Enya? På Heaven or Las Vegas är den där tveksamheten som bortblåst. Allt det man älskar med bandet har på detta album fått den rena, fulländat vackra, popmusikens form. Omslaget är inte längre något som skulle passa bäst som affisch i ett gothromantiskt tonårsrum. I stället ser vi en läcker och färgglad drömvision av neonljus. På frågan "Himlen eller Las Vegas?" svarar både omslaget och musiken med ett rungande "både och!". Visst rör sig musiken fortfarande i drömmen, i rymden, i fantasin; men samtidigt är den av många anledningar mer här och nu än på föregående album. Vi kan till exempel dechiffrera både ett och två ord i Frasers sång. Låtarna tycks handla om kärlek och lust; inte på andra planeter eller i en sagovärld, utan om riktig kärlek här på jorden, som alla vårhjärtan kan känna igen sig i, och som naturligtvis är lika överväldigande och vacker som den mest skimrande fantasisfär. En av inspirationskällorna var Fraser och Guthries nyfödda dotter, Lucy Belle. Många av låtarna ska rentav ha spelats in medan Fraser höll barnet i sin famn. Inte konstigt att det lite kusliga och "gothiga" som ofta kunde skymta fram på tidigare album, här nästan helt och hållet har ersatts av en varm och ljus kärlek - trots, det ska sägas, de personliga konflikter som fanns i bakgrunden under inspelningen av albumet, i hög grad orsakade av Guthries drogmissbruk.

Cocteau Twins har på Heaven or Las Vegas tillgodogjort sig ett av den enkla popmusikens mest föredömliga attribut: att inte ta några omvägar för att nå till våra hjärtan. Albumet blev också deras kommersiellt mest framgångsrika. Vi sitter direkt fast i dess grepp när "Cherry-Coloured Funk" öppnar med sina rymdtrummor och Raymondes atmosfäriska bas. Extasen låter dock vänta på sig i ungefär en halv minut, tills Fraser tar i med sin magiska sopran och ger oss den fantastiska refrängen. Det är en låt för att ligga med ryggen mot det lätt fuktiga gräset och titta upp mot stjärnhimlen. Under hela skivans gång testar bandet alla möjliga knep för att hålla kvar oss i den ställningen. Trots att musiken upplevs som så direkt och träffande, så kan man, om man börjar tänka närmare på saken, nästan föreställa sig hur Guthrie vänder ut och in på all sin nyförvärvade utrustning, och hur Fraser i timmar försöker hittade den precis rätta, nästan omöjliga, tonen hon är ute efter.

Trots att låtarna är mycket varierade, så finns där ständigt den magiska krydda närvarande som verkar finnas väl förborgad djupt inne i Cocteau Twins skafferi och som under inga omständigheter lånas ut till någon annan. "Iceblink Luck" har ett av de mest episka gitarrintron jag någonsin hört. "Fifty-Fifty Clown" (be mig inte att förklara låttitlarna) kombinerar mäktiga synthtoner med det smekande gitarroväsen som finns på ett flertal låtar, förebådande My Bloody Valentines mästerverk Loveless som skulle släppas ett år senare. Guthries gitarrspel är som mest omvälvande på titellåten som reser sig som en alptopp i albumets centrum. Mina absoluta favoritsekunder på albumet är emellertid när refrängen till "I Wear Your Ring" sätter in för första gången, och ett magnifikt produktionsarbete tillsammans med att Fraser gör något slags helt omöjlig rörelse i hennes rösts övre register, skapar ett sådant där ytterst sällsynt musikaliskt ögonblick som man måste lyssna om på ett par gånger för att fatta att det verkligen inträffat. Vilket man dock inte gör, eftersom nästa låt är "Fotzepolitic". Den sveper med oss ut på vidsträckta fält av frihet, skönhet och lycklig glömska; på en flygtur som man för någon minut nästan tror ska vara för evigt. Det är som att drömma en vacker dröm. Som att falla handlöst. Eller kanske sväva. Jag vet inte.

År: 1990

Skivbolag: 4AD

Producent: Cocteau Twins

Längd: 37:42