32. GZA - Liquid Swords

"[En mörk ödesmättad ljudbild och en barnröst.] When I was little... my father was famous. He was the greatest samurai in the empire, and he was the Shogun's decapitator."

Det vore fel att beskriva Wu-Tang Clans intåg på hiphopscenen på samma sätt som man skulle beskriva ett debutalbum från en ung lovande artist, med ord som "en ny stjärna har tänts på musikhimlen", "hoppas vi får se mer från honom i framtiden", och så vidare. Klanen skapade på många sätt sitt eget universum, med egna stjärnor, naturlagar och bedömningsgrunder. Från en källarstudio i Staten Island planerade RZA och hans kumpaner ett världsherravälde. Medlemmarna gav RZA oinskränkt makt och The Wu-Tang Manual blev ett slags manual för de kommande fem åren. Liquid Swords av GZA (eller The Genius) var bara ett av många soloalbum som följde på klanens intåg i musikvärlden, men det är det allra bästa. Om 36 Chambers var en spretig uppvisning av Wu-Tang Clans alla förmågor, var Liquid Swords tyngre, mörkare, mer sammanhållen, och minst lika genomsyrad av samplingar från obskyra samurajfilmer som klanens mästerverk. Att det står GZA på omslaget (där han över ett blodbestänkt schackrutigt underlag skär halsen av en fiende i hoodie - GZA älskade schack) innebär dock inte att han var ensam. RZA stod som vanligt bakom spakarna, och klanens samtliga medlemmar dyker upp här och var på albumet.

Samplingen i början av titelspåret "Liquid Swords" är taget från samurajfilmen Shogun Assassin. Ett barn berättar om sin pappa, som först skar halsen av hundratrettioen krigsherrar för shogunens räkning, innan han slaktade en bunt ninjaspioner som shogunen hade sänt ut för att döda honom. Samma paranoida och skräckartade stämning genomsyrar Liquid Swords. Precis som samurajpappan menade GZA att han hade ett uppdrag att utföra: "I'm on a mission, that niggas say is impossible/But when I swing my swords they all choppable". Målet för hans vrede var alla som inte trodde på honom eller Wu-Tang Clan - lika mycket idiotiska skivbolag (lyssna på "Labels", där GZA uppnår något slags rekord i att namedroppa skivbolag) som tvivlare och baktalare med svaga texter. Faktum är att det var hans negativa upplevelser med ett skivbolag som var en av de utlösande faktorerna till att klanen bildades.

GZA är inte min favoritrappare i Wu-Tang Clan, men som Gabriel var inne på finns det en elegant självklarhet i hans texter. Han har i intervjuer sagt att han, till skillnad från andra medlemmar i klanen, tar längre tid på sig att skriva sina texter. Oförutsägbarheten - anledningen till att man älskar Ol' Dirty Bastard, för att ta ett uppenbart exempel - är dock inget man saknar; man är alldeles för upptagen med att nicka i takt med The Genius intrikata ordmönster. Hans texter saknar överflödiga ord, eller som han själv har uttryckt det: "I just paint pictures. What they say in ten lines, I might say in one or two lines." Elegant rör han sig från våldsamma utrop till filosofiska och religiösa betraktelser. GZA påminner faktiskt lite om karaktären Stringer Bell i TV-serien The Wire: man får samma känsla av en blandning mellan omutlig hårdhet och intellektuell klarsyn.

Fascinationen för samurajfilmer speglar till viss del frustrationen som svarta ungdomar kände och känner över den verklighet som dömer dem till ett liv bland droger och fängelsevistelser. Den motsvaras av en önskan att hänföra verkligheten till samurajsvärdets kalla logik. "I Gotcha Back" skrevs som en varning till The Genius tolvåriga brorsöner. Han påminner dem om sin egen barndom: "Coulda wrote a book with a title 'age 12 and goin' through hell.'" På refrängen är det RZA som tar till orda: "I gotcha back, but you best to watch your front/Cause it's the niggaz that front, they be pullin stunts". Don't keep up an act, skulle man kunna sammanfatta klanens visdomar. Försök inte spela tuffare än du är, och håll dig borta från drogerna. Uppmaningen följs av RZA:s stämningsfulla och kusliga produktion, som gör att man ofta tittar sig över axeln när man lyssnar på albumet sent om natten.

"Choose the sword, and you will join me. Choose the ball, and you join your mother... in death. You don't understand my words, but you must choose. [En bebis som gurglar.] So... come boy, choose life or death."

Tidigare skrev jag att samtliga medlemmar i klanen framträder på Liquid Swords. RZA, Killah Priest och Ghostface Killah gör alla minnesvärda insatser på "4th Chamber", och Method Man är så bra på "Shadowboxin'" (där en uppskruvad sampling av Ann Peebles spelar en central roll i beatet) att den är lika mycket hans som GZA:s. Men det är trots allt GZA som håller ihop albumet. Även när det inte är han som briljerar på låtarna så står han avslappnat i bakgrunden, som om han hade allting under kontroll (vilket han antagligen hade). Jag vet inte till vilken grad det stämde, men för mig har GZA alltid varit en av de mest centrala medlemmarna i klanen. Kanske mest på grund av hans förmåga att redan tidigt på 90-talet framstå som en ärrad och erfaren gatupoet. Wu-Tang Clan var, och är, så mycket mer än ett vanligt hiphopkollektiv. De omformade hiphopens förutsättningar. För svarta förortsungar i USA visade de vad man kunde göra på egen hand, vad man kunde sikta på och vad man kunde uppnå. Efter slutet av RZA:s diktaturvälde och en översvämning i Shaolinkällaren, då mängder med beats gick förlorade, har varken klanen eller solomedlemmarna nått upp till samma nivå. Men Liquid Swords blir bättre för varje gång jag återvänder till den paranoida och mörka stämningen på albumet. Det krävs inte mycket inbillningsförmåga för att uppleva GZA:s rapteknik som vinande svärdshugg mot kroppen och i slutet mot "I Gotcha Back" känna sig som den döende samurajgubben som vänder sig mot sin överman:

"Your, tech-nique, is, mag-ni-ficent. When cut across the neck. A sound like wailing winter winds is heard, they say. I'd always hoped to cut someone like that someday. To hear that sound. But to have it happen to my own neck is... ridiculous."

År: 1995
Skivbolag: Geffen/MCA Records
Producent: RZA, 4th Disciple
Längd: 55:17