33. Inner City - Paradise

(En kort parantes, för att reda upp alla missförstånd: Inner Citys debutalbum släpptes som Paradise i Storbritannien, innan det släpptes som Big Fun i USA. "Power of Passion" ersattes då av "Whatcha Gonna Do With My Lovin'" som albumets fjärde spår. Det är den brittiska utgåvan som avses i den här texten, trots att den amerikanska utgåvan möjligen är aningen bättre.)

Ibland hör man människor säga att det eller det albumet är världens bästa partyalbum. Då ler jag alltid inombords. Tänk om de bara visste. Borde jag inte då - i all uppriktighet och välvilja, förstås - upplysa dem om att det faktiskt är ett helt annat album som tronar överst på den listan? Det är förstås inte så det fungerar. För det första är det alltid människor med sämst smak som är de mest övertygade kulturimperialisterna. Förfester förstörs inte sällan av den där personen som tror att det är en bra idé att lyssna på nostalgilåtar från 90-talet precis innan utgång. En sorts missriktad ödmjukhet har fått mig att acceptera att det kanske är så det måste vara. Bra smak vinner inte alltid. Faktum är att den sällan avgår med segern. För det andra har erfarenheten visat att människor inte sällan reagerar med ilska, istället för glädje, när man tar deras illusioner ifrån dem. Alternativet, att spela "Ain't Nobody Better" om och om i huvudet, ter sig i sammanhanget som den lättaste och mest bekväma lösningen.

Paradise är världens bästa partyalbum. Det passar lika bra för avslappnade hemmafester som för att höja temperaturen innan man går ut (till den alltid lika bistra insikten att man egentligen borde ha stannat hemma). När man väl har kommit hem passar den lika bra som en fortsättning av festen som för att trösta sig med. I båda fallen hör man glädjen och kärleken som strömmar från musiken, som livar upp eller lindrar, beroende på vilken sinnesstämning man befinner sig i. Kevin Saundersons varma produktion och Paris Greys starka housestämma får mig alltid på bra humör. Det är som om musiken skapar en egen värld, där ingen melankoli eller dysterhet har någon möjlighet att tränga in. Det räcker att spela albumet för att ta del av all denna upprymda kärlek och gemenskap, som, även om den är inbillad, är lika verklig som ensamheten och nattens svärta. Dessa polära känslor, vemodet och glädjen, liksom göder och förstärker varandra. Att med Stagnelius sitta och stirra in i natten, och känna alla världens sorger tynga ner en, skapar ett motsvarande behov att bryta ner alla hämningar och ta del av en glödande och evig housekärlek.

Inner City var Kevin Saundersons genombrott. Men han var vid slutet av 80-talet ingen nykomling i musikvärlden. Tidigare hade han varit en del av den så kallade "trion från Belleville", till vilka man kan spåra technons uppkomst. De två övriga i trion var Juan Atkins och Derrick May. Det var tidigt på 80-talet och platsen var Detroit. En bilindustri i kris gjorde att många företag bestämde sig för att lämna staden, med arbetslöshet som följd. De tomma industrilokalerna utgjorde ett slags ödslig kuliss till de spännande experiment med analoga syntar och trummaskiner som trion företog. Till skillnad från Atkins dröjde det dock ett tag innan Saunderson gav ut något på skiva. Det skedde först 1986, med "Triangle of Love", under namnet Kreem. Året därefter träffade han Paris Grey och tillsammans bildade de Inner City. Saundersons urbana houseslingor är bara delvis anledningen till att man återkommer till Paradise; lika mycket är det för Greys själfulla röst, som knyter an till soul- och gospeltraditionen av starka kvinnliga röster.

Höjdpunkterna på Paradise är många. Redan nämnda "Ain't Nobody Better", "Big Fun" och "Good Life" är några av mina favoriter. Låttitlarna visar tydligt vad det är vi har att vänta oss: livsbejakande house som hyllar livet och dansens förmåga att få oss att fly verkligheten. På "Inner City Theme" utvecklar Saundersons Inner Citys mål och syfte. Vi ska förenas och hjälpa varandra, och "We should build our nation/Free from inner city decay". Saundersons rötter i Detroit framträder här med förnyad styrka. Musiken skulle skapa en ny gemenskap, i protest mot hopplösheten som spred sig i arbetslöshetens svallvågor. Housemusiken skulle gjuta tillförsikt i den drabbade befolkningen. Precis som med andra album på den här listan handlade det inte bara om att dansa och ha kul. Det handlade om att dansa och ha kul OCH att (medvetet eller omedvetet) forma en gemenskap som var oppositionell och motståndskraftig. På "Paradise" lovar Grey att musiken kommer att pågå "all night, all day". Det behövs inte mer för att inse att med Paradise tar festen aldrig slut, den fortsätter i all eufori eller så övergår den i mjuka vågor till sömnens rogivande stillhet.

En gång kanske jag, om sammanhanget är rätt, vågar höja en avvikande åsikt, när någon lyfter fram den eller den skivan som världens bästa partyalbum. Men det är något som håller mig tillbaka. Detta "något" är en alltid närvarande och gnagande misstro till andra människor, som får mig att hålla mina åsikter för mig själv, och som sålunda, just eftersom jag håller dem för mig själv, får mig att värdesätta dem än mer. Det är en olycklig följd av att älska något för mycket, att man inte vill delge andra människor sina åsikter. Man inbillar sig att låtar och album förstörs, om de på något sätt hamnar på var människas läppar. Det är förstås en väldigt ängslig inställning till livet, andra människor och musik. Till viss del är inställningen helt förståelig, vi vill inte att samma människor som gillar Big Brother, ishockey och, jag vet inte, salta pinnar, ska älska det vi älskar. Det finns dock ingen anledning att hålla Paradise för sig själv. Det här är min botgöring. Lyssna på Inner City, dansa till Paradise! Och tio Ave Maria. Housekärlek för evigt. Amen.

År: 1989
Skivbolag: 10/Virgin/EMI Records
Producent: Kevin Saunderson, Juan Atkins
Längd: 41:32