måndag 5 mars 2012

36. Dusty Springfield - Dusty in Memphis

Det som är så underbart med populärmusik är att den på bara några minuter kan lyckas förmedla en känsla av upprymdhet, sorg eller kärlek, beroende på val av innehåll. "Just a Little Lovin'", inledningsspåret till Dusty in Memphis, förmedlar känslan av solvarma söndagsmorgnar, scones och te, och någon man tycker om som vaknar vid ens sida. Det är i lika hög grad en låt för bekymmerslösa dagar, som för dagar när alla måsten samlar sig kring eftermiddagens horisontlinje. I ett par välsignade minuter kan man inbilla sig själv att världen är lika smeksam och öm som Dusty Springfields röst: "Just a little lovin'/Early in the mornin'/Beats a cup of coffee/For starting off the day". Det är märkligt att "Just a Little Lovin'" aldrig har använts i en reklamkampanj för frukostflingor eller något brittiskt temärke. Å andra sidan sjunger Dusty om kärlek på morgonen, inte om Kellog's All-Bran.

Ibland krävs det dock att man lyssnar noggrant, innan känslan infinner sig, men då infinner den sig emellertid med intensifierad kraft, eftersom man intalar sig ha funnit något som inte tidigare var där. Känslan förhöjs när vi jämför den tidigare upplevelsen med den nyss erfarna, och smickrar oss själva med att ha upptäckt den hemlighet som tidigare var förborgad. Och låtar som tidigare inte har betytt så mycket, förvandlas oförmodat till bland våra dyrbaraste skatter, just eftersom de har undergått den här metamorfosen. "Just One Smile" genomgick alldeles nyligen en sådan i mitt huvud, från att ha varit en fin låt bland många andra, till att bli en överväldigande och förkrossande upplevelse. Allt som krävdes var att jag lyssnade på låttexten. Det räcker dock inte för att förklara min omsvängning. Jag tror inte att jag skulle ha gripits av samma känsla för några år sedan. Att endast lyssna på låttexter är inte tillräckligt, om man inte samtidigt har förmågan att ta till sig, eller låta sig angripas, av orden. Det krävs en omvälvning av själen, för att denna ska försättas i vibration, när musiken når hjärtats resonansbotten; en omvälvning som gör oss mottagliga för alla dessa känslor som uppväcks i mötet mellan musiken och en upplevd eller inbillad erfarenhet.

"Just One Smile" är typisk för låtarna på Dusty in Memphis. Dustys röst balanserar i språnget mellan minne och förlust; förlusten av den hon älskar, och alla välgörande, förödande minnen. Hon är förstås medveten om att det är omöjligt att återskapa det förflutna, men med inbillningens hjälp kan man lura sig själv att tro att ingenting har förändrats: "Why can't I pretend/That you'll love me again?" Allt som krävs är en blick, ett leende eller en beröring.
Just one smile, the pain's forgiven
Just one kiss, the hurt's all gone
Just one smile to make my life worth living
A little dream to build my world upon
Det enda som behövs, när allting har berövats en, är att känna en fläkt från det förflutna, för att man ska gräva ner sig bland alla lyckliga minnen. Och allt medan vi växer upp är det oundvikligt att minnet bildar en skimrande fond i förhållande till vilken de mindre roliga dagarna krymper samman som murknande höstlöv. Dustys sköra men ändå starka röst lyfts av det underbara arrangemanget och förmedlar dessa känslor av intensiv saknad och flyktig lycka. Delar av berömmet går till Randy Newman, som skrev låten, och bakgrundsmusikerna, som på Dusty in Memphis skapade en lätt och eterisk stämning. Ironiskt nog var det motsatsen till vad Dusty ville ha, när hon skrev på för Atlantic Records och åkte ner till Memphis, till soulens rötter, för att försöka återuppväcka sin karriär. Hon hade bara ett krav: att Jerry Wexler, som arbetat vid Stax och Muscle Shoals, skulle producera albumet. Dusty ville egentligen ha lite mer av den där svängiga och svettiga soulen som strömmade från Memphis, men Wexler lyckades omsider hitta en samling låtar de kunde enas om. Inspelningarna blev en katastrof. Att befinna sig på samma ställe som sina soulidoler, Aretha Franklin och Otis Redding, fick Dusty att känna ett enormt mindervärdeskomplex. Detta tillsammans med en ovana att arbeta med producenter, och en inrotad perfektionism, gjorde att hon avskydde varje minut av vistelsen. Dustys vokaler spelades till slut in i New York, där hon insisterade att volymen skulle vara så hög att hon inte kunde höra sig själv sjunga.

Att hon ändå lyckades ge albumet liv och själ säger lika mycket om låtarnas kvalitet som Dusty otroliga sångröst. Dusty in Memphis är inte bara hennes karriärs absoluta höjdpunkt, det är en av populärmusikens toppar, oavsett genre; albumet är den perfekta blandningen mellan Dustys brittiska elegans, Wexlers fingertoppskänsla, Atlantics skickliga studiomusiker och Memphis ande, som liksom svävar över alla låtar. "Son of a Preacher Man" är det närmaste Stax Dusty kom i sitt liv: en smittsam rytm, en svängig blåssektion och en soulig bakgrundskör, mer behövs inte för att skapa en medryckande (och odödlig!) klassiker. På "No Easy Way Down" är hennes röst som mest sårbar, när den svävar över ett luftigt arrangemang, och berättar om den berg-och-dal-bana som är alla människors grundvillkor:
We all like to climb to the heights of love
Where our fantasy world can be found
But you must know in the end
When it's time to descend
That there is no easy way down
"So Much Love" har jag däremot svårt att klä i ord, utan att göra mig löjlig, och utan att ta till alla världens superlativ. Jag skulle kunna berätta om hur mycket låten har betytt för mig, jag skulle kunna berätta om alla ensamma dagar, då jag mätt mitt livs avsaknad av kärlek mot all den kärlek som samlats upp inom mig. Men det ska jag inte göra. Istället vill jag bara säga att om jag bara fick välja en låt, en enda låt av Dusty, så är det "So Much Love". Ingen annanstans når hon upp till samma förandligade och himmelska fullkomlighet.

Jag vet inte om man egentligen borde kalla Dusty in Memphis för ett soulalbum. Rent genremässigt balanserar det mellan soul och pop. Men det spelar ingen roll, det är inget jag tänker på när Dustys röst fyller min värld. Genom hela hennes karriär försökte Dusty Springfield att nå upp till sina soulhjältars nivå. Det var mot dem hon mätte sina tvivel och sin tragiska brist på självförtroende. Trots att hon hatade att spela in albumet och trots att hon inte gillade slutresultatet är det emellertid ingen överdrift att säga att hon lyckades. Dusty hade soul. Hon finns inte kvar bland oss, men om hon fortfarande hade levt, så tror jag att hon skulle hålla med mig när jag säger att det är bland det finaste man kan säga om en människa.

År: 1969
Skivbolag: Atlantic
Producent: Jerry Wexler, m.fl.
Längd: 33:31


8 kommentarer:

  1. Det avslutande klimaxet, du vet med DE DÄR stråkarna, på "Just A Little Lovin'", är kanske mina favoritsekunder av all musik som någonsin spelats in.

    SvaraRadera
  2. Christian Håvestad5 mars 2012 kl. 16:41

    Himmelriket i blue eyed soul-format...

    Varför bara 36..?

    SvaraRadera
  3. Gabriel: Ja. Herregud.

    Christian: Jag kan ju avslöja att det var Gabriel som ville placera Dusty högst. Annars har jag ingen riktigt bra förklaring. Den senare halvan av albumet är inte lika stark som de inledande tre låtarna. Men å andra sidan är det inte mycket som är det. Plats 36 är ändå en hög placering.

    Sedan tror jag att jag kommer hålla albumet ännu högre när jag får tillfälle att läsa Jerry Wexlers självbiografi.

    SvaraRadera
  4. Oj, jättefin text Johannes och såklart en väldigt bra skiva.

    Visste du förresten att Sylvia Vrethammar samma år sjöng in en svensk version av "Son Of A Preacher Man" kallad "En lärling på våran gård", den är faktiskt riktigt bra den med:

    http://youtu.be/S200ZSIYV4U

    SvaraRadera
  5. Tack så mycket.

    Det var mer än jag kände till! Fin kuriosa. Precis som du säger var det en väldigt bra och svängig version.

    SvaraRadera
  6. Det gjordes väldigt ofta svenska versioner av engelskspråkiga låtar runt denna tid, 99% var väl rena dyngan men ibland blev det rejält lyckat.

    SvaraRadera
  7. No me había percatado de estas cosas! Gracias!! masajes

    SvaraRadera