Jag tror att det var när Gil Scott-Heron dog förra våren som jag gjorde lite jämförelser i mitt huvud. Jag tänkte på 70-talets afroamerikanska musik, hur den reagerade på alla de problem samhället brottades med och den desillusion som många kände under den tiden. Å ena sidan har vi den politiskt väldigt medvetna musiken, där Scott-Heron och The Last Poets är två kända exempel, och där skivor som What's Going On kan räknas in. Längst ut på andra kanten hittar vi disco - musik som i mycket högre grad inbjuder till glädje och glömska, allt som oftast med texter om jordisk kärlek. Jag tycker förstås att det är fantastiskt att det fanns artister som skickligt belyste situationen i USA, post-Woodstock, som till exempel Scott-Heron. Det är starkt och modigt att göra det; de flesta orkar inte, har inte kapaciteten, vet inte vad de ska säga eller till vem.
Men det är också därför jag inte kan låta bli att på något sätt älska discofenomenet ännu mer. Den är inte mer uppenbart behjärtansvärd, men är den inte lite mer, jag vet inte, mänsklig? Politiska kämpar är underbart viktiga, men de flesta vill ju dra sig undan och försöka hitta oaser av glädje när saker skiter sig, när det mörknar kring oss. För det mesta orkar vi inte slåss - även om det är för en bra sak - utan vi vill festa, träffa tjejer och killar, ha kul. Låt oss vara subversiva genom dans (där alla får vara med, där alla får synas, där alla får vara med alla) istället för att använda oss av agitation eller våld. Det finns något djupt sympatiskt med det, eller hur? Det är så lätt att förstå discons vilja att fly undan tillvaron - inte ignorera den, men skapa en ventil för den - och dess vilja till fysisk utlevelse när den psykiska pressen blir för stor. Det var tydligen tillräckligt lockande för att lyfta discon långt utanför bögklubbarna och badhusen. I slutet av 70-talet var det ett världsomspännande fenomen, som enligt vissa rapporter bara i USA omsatte mer än sport och teve tillsammans.
Eskapism handlar om att fly från något, och detta något kan i eskapistisk musik ibland finnas kvar som en svag påminnelse om att världen egentligen inte ser ut som musiken vill få det till. I den bästa discon finns ett vagt stråk av melankoli och bitterhet strax under den dansanta ytan. På Chics tredje album, Risqué, finns den känslan i varje låt. Vi har de bitterljuva balladerna om ofullständig och obesvarad kärlek, naturligtvis, men känslan - när man väl har drabbats av den - är egentligen ännu större i danshittarna. När vi lyssnar på "Good Times" kan vi inte undgå att fråga oss om detta verkligen är de goda tiderna, eller om det bara handlar om att göra det bästa av situationen ("you silly fool, you can't change your fate"); när vi lyssnar på "My Feet Keep Dancing" undrar vi varför det är så viktigt att nästan maniskt och hypnotiskt upprepa refrängens "dancing, my feet keep dancing, dancing" - vad händer egentligen om vi slutar dansa? Vad händer när vi nyktrar till från dansens extatiska rus, vad ser vi då? Jag vet inte, men det säkraste verkar vara att fortsätta dansa. Och varför är älskaren i "My Forbidden Lover" så förbjuden egentligen? Olycklig kärlek, visst, men också: "Just let me love you, anytime and anyplace we dare /We'll just let them stare". Den verkliga världen är inte så långt från Risqués värld som man först kan tro.
När Chic 1979 släppte Risqué skulle discon i sin ursprungliga form snart gå i graven, snabbt och abrupt. Tittar man på omslaget är det lätt att tolka in en trötthet på all extravagans. Alla är snyggt och lyxigt klädda, men minerna är allvarliga och extasen långt borta. Fotot är renons på allt vad färger heter. Bernard Edwards hänger över pianot, och tittar man noga ser man att han har en kniv i ryggen. Ett omen gällande discons nära förestående fall?
Risqué kan ses som en sista ordentlig kraftansträngning; en urladdning där svärtan inte längre går att hålla undan, men som ändå vill hylla dansen, kärleken och de goda tiderna. Faktum är att Risqué tillsammans med bandets debut är det album som är mest utpräglat disco i deras katalog. Inslagen av lättare funk, kostymklädd r'n'b och annat som återfinns på klassikern C'est Chic och de album som följde Risqué är inte lika tydligt närvarande här. Annars är det mesta här sådant som vi är vana vid: Edwards basgångar är lika världsbäst som vanligt, Rodgers gitarrer lika unikt chk-chk-ljudande som vanligt och Chicstråkarna lika välplacerade som vanligt.
Ta med er hjärtesorg, er framtidsoro och era ekonomiska trubbel så ger vi oss ut på dansgolvet en sista gång.
År: 1979
Skivbolag: Atlantic
Producent: Nile Rodgers, Bernard Edwards
Längd: 36:46
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar