12. Belle and Sebastian - If You're Feeling Sinister

Det borde vara ganska lätt att känna en instinktiv motvilja för Belle and Sebastian. Gruppens namn är taget från en fransk barnbok och räcker egentligen för att förklara varför - namnet "Belle and Sebastian" är, precis som själva bandet, så indie och finstämt, så lagom smart och så lagom snällt, att det borde kunna framkalla allergiska utslag. Omslaget till If You're Feeling Sinister är så klart vad gäller både färgsättning och motiv ett exempel på typisk indiepop-estetik, men det där fula, utmanande och obskyra, som kunde finnas hos Sarah Records omslag, har skalats bort. Kvar finns bara en lagom harmlös bild på en uttråkad tjej som läser, eller åtminstone ligger bredvid, Franz Kafkas Processen - en bok som är lagom cool att posera med, samtidigt som den är bekant för nästan alla. Bandet består av lagom trevliga och lagom vanliga skottar som spenderat lagom mycket tid på universitetet (deras debut Tigermilk släpptes på Electric Honey - ett skivbolag ägt av studenter), perfekt anpassade för att varje nittonårig humaniorastudent ska kunna identifiera sig med dem. Dessa lagom mysiga och lagom lillgamla människor, hade dessutom mage att att ta till det billiga knepet att döpa en av albumets låtar till "Get Me Away From Here, I'm Dying", kanske det lättast tänkbara sättet att skapa något som alla bleka popromantiker kommer att tycka är världens bästa låt.

Bara för att förtydliga: "Get Me Away From Here, I'm Dying" är ju typ världens bästa låt. När Stuart Murdoch med sin ljust klingande stämma sjunger: "Oooh! Get me away from here, I'm dying, play me a song to set me free", så är det ju precis det som så många av oss kände, ja, precis det som vi kanske tänkte i samma ögonblick som vi började lyssna på If You're Feeling Sinister, medan regnet smattrade mot våra tonårs fönsterrutor. Men Murdoch fortsätter: "nobody writes them like they used to, so it may as well be me". Det är orden från en ung man som beslutat sig för att göra något av ensamheten och tristessen.

Belle and Sebastians sångare och låtskrivare Stuart Murdoch, var en man som hade växt upp i samma lilla ort vid den skotska västkusten som landets nationalpoet Robert Burns. I slutet av 80-talet och början av 90-talet var han i flera år oförmögen att arbeta på grund av kroniskt trötthetssyndrom. Ett av sjukdomens kännetecken är att dess symptom förvärras efter aktivitet, vilket fick till följd att Murdoch en lång tid levde i stillhet och isolering. Efter att, enligt egen utsago, blivit helad på religiös väg, bosatte han sig efter tillfrisknandet ovanför en kyrka där han började jobba som vaktmästare. Och det är där, som den perfekta frontfiguren för en vemodig indiepop-orkester, vi återfinner honom i mitten av 90-talet när If You're Feeling Sinister spelades in.

Murdochs texter är fyllda av grubblande, uttråkade, ensamma och/eller missanpassade ungdomar. Vi har exempelvis Hilary i "If You're Feeling Sinister":

Hilary walked to her death because she couldn't think of anything to say
Everybody thought that she was boring, so they never listened anyway
Nobody was really saying anything of interest, she fell asleep
She was into S/M and Bible studies, not everyone's cup of tea she would admit to me

Den tragikomiska tonen speglar på ett bra sätt upplevelsen av att inte riktigt passa in och att inte lika solklart uppleva det meningsfulla i tillvaron, som alla andra tycks göra. Hilary har också det andliga sökandet gemensamt med Murdoch: "Saint Theresa's calling her, the church up on the hill is looking lovely, but it doesn't interest, the only thing she wants to know is how and why and when and where to go". Jag tänker mig att om man en gång har identifierat sig med den här låten, så kommer man sedan, åtminstone någonstans inom sig, älska Belle and Sebastian för resten av livet. Detsamma gäller den sorgesamma men mycket vackra "Fox in the Snow":

Boy on the bike, what are you like, as you cycle round the town?
You're going up, you're going down, you're going nowhere
It's not as if they're paying you, it's not as if it's fun
At least not anymore

Detsamma gäller Judy, Anthony och alla de andra individerna som finns överallt omkring oss, och som äntligen, via Belle and Sebastians fina sånger, får en chans att pocka på vår uppmärksamhet.

Murdochs röst andas Nick Drake och vemod. Stråkar och pianon dyker upp och ger en magiskt melankolisk stämning, lika lätt som fallande löv om hösten. Någonstans inbäddad i de sköra melodierna finns också en värme som påminner om en kopp varm choklad i novembernatten, medan man stilla ser ut genom fönstret. Sakta vaggas man in i känslan av att det trots allt löser sig, även för dig och mig. Så avsky dem gärna för deras finstämdhet, snällhet och smarthet; för deras vemod och högskolepoäng; för allt det där man vill kalla menlöst, mesigt eller kanske pretentiöst. Men det kan komma en grå och trist höstdag då du också behöver dem.

År: 1996

Skivbolag: Jeepster Records

Producent: Tony Doogan

Längd: 41:17