1. Prefab Sprout - Steve McQueen

Ingen popidol kan emellertid vara vid ens sida för evigt. Den pop som vid en tidpunkt är den som ger allra mest lindring, som är allra mest ens egen, kan inte alltid vara det. Förr eller senare måste den ersättas. Men med vad? Ja, det är en annan historia.

Så skrev jag, och det är dags för den historien nu. Så här skrev Martin i sitt inlägg om Prefab Sprouts Andromeda Heights: "Jag har en liten teori att alla musikfans, oavsett om de börjar som hiphoppare, rockfantaster, popsnören eller något annat, till slut landar i Prefab Sprout." Jag tror jag vet när den teorin började ta form. Det var en kväll för några år sedan. De spelade "This Charming Man" på stamklubben. Precis som varje torsdag.  Jag dansade med Morrissey och Marr vid min sida. Martin var på väg hem. Han slog sig ner i soffan i vår gemensamma bostad och började lyssna på den nyligen upptäckta Steve McQueen. Efteråt berättade han att det där ögonblicket kändes symboliskt. På väg bort från de allt svagare tonerna av "This Charming Man" som strömmade ut från studentpuben. På väg till Prefab Sprout. Kanske befann jag mig själv på väg bort där jag stod - mitt i vimlet, yran och, låt oss erkänna det, den underliggande tristessen. Var det verkligen värt att ge hela sitt hjärta åt det här?

Den här bloggen var ödesbestämd att först och främst handla om en person: Paddy McAloon. Hade bloggen skapats några år tidigare, så hade huvudpersonen säkert varit en annan. Det hade dock varit svårt att hitta någon annan som så helhjärtat skulle ha kunnat omfamnas av oss alla tre. Det är väl därför vi ibland tycks se Prefab Sprout, inte bara som ett band, utan som en punkt i livet. För de var ju det perfekta bandet för unga killar som börjat lyssna på hiphop och house, men som så småningom börjat sakna den där ingrediensen som lagom miserabel indiepop en gång gett dem; som var i den hopplösa och demoraliserande belägenheten att vara för unga för country och för gamla för Another Sunny Day. Jag sade tidigare att The Smiths är det band som betytt mest för mig i livet. Och det är sant. Prefab Sprout kommer aldrig kunna betyda så mycket som Morrissey och de andra en gång gjorde, men det är just precis den känslan - av att man aldrig kommer att gå upp i popmusik på samma sätt igen, av att ungdomens på många sätt plågsamma, men också (vill man tro) vackra och enkla passion, har dämpats och planat ut - just precis det vemodet, som jag förknippar med Prefab Sprouts musik och betraktar som en grund till varför jag älskar den. Och det var med Steve McQueen det började.

Albumet är den perfekta blandningen av senare Prefabalbums mer direkta poplåtar och debuten Swoon med dess introverta och tillkrånglade post-punk. Låtstrukturerna är ofta överraskande och vissa texter är inte helt lätta att förstå; men samtidigt kännetecknas skivan av ett fantastiskt välpolerat sound, klockrena melodier och ett överflöd av minnesvärda textrader. Även Paddys röst uppvisar en balans mellan den punkiga falsksången på Swoon och den smekande mjukheten på Andromeda Heights. Den är stadig, värdig, ibland rentav trygg; men kan ändå, som i refrängen till "Bonny", spricka upp i med möda återhållen smärta. Andra gånger trevar den sig fram till själva essensen av rockig utlevelse och passion, som när "Goodbye Lucille #1" kulminerar med sitt "Johnny, Johnny oooh". Johnny - detta det mest rockromantiska av alla namn, en symbol för bilden av den unge, känslige rebellen. Som så ofta i Prefab Sprouts verk, är det kanske symbolen lika mycket som rebellen, som McAloon intresserar sig för. Detta intresse visar sig till exempel på albumets första låt, "Faron Young", med sin banjo och titel hämtad från countrylegenden som en gång sjöng "Live Fast, Love Hard, Die Young". Men Paddy sjunger inte om att leva snabbt, älska hårt och dö ung. Han sjunger om att lyssna på countrylegenden som sjöng om att leva snabbt, älska hårt och dö ung. Jag vet inte exakt vad han vill säga med låten, men där finns en kluven inställning till cowboyromantiken, och kanske till all romantik, till alla populärkulturella ikoner, till all ungdomlig hedonism.

"Appetite" är en kvinnas ord till sin ännu ofödda son: "If you grow up to be, just like him, just like me - you're fighting for exclusive rights for honeymoons each sleepless night". Låten är inte en ungdomsromantisk skildring av det vilda livet, utan en sång om en kvinna som har levt det och som resultat fått ett barn, som hon funderar över att döpa efter sin explosiva livslust - "wishing she could call him heartache, but it's not a boy's name". Hon befinner sig i skärningspunkten mellan frihet och ansvar, mellan hjärtkramande livsaptit och livets krassa realitet. Man behöver inte vara gravid för att känna igen sig. "When Love Breaks Down" i sin tur är en låt för den som tagit sig ut ur tonårstragiken bara för att några år senare upptäcka att han ramlat tillbaka igen, men den här gången inte längre har tillgång till de mediciner som fungerade förr. "When love breaks down, you join the wrecks, who leave their hearts for easy sex" är en sådan brutalt jordnära textrad, av en typ som Morrissey aldrig hade kunnat skriva, och som man heller aldrig skulle gå till The Smiths för att leta efter. Eller vad sägs om "Horsin' Around" och dess tragikomiska skildring av otrohet: "The thrill of it - can I call it that? - was cheap, and feeling cheap's the only thing you keep". För att inte tala om det cyniskt ärliga konstaterandet: "you deserve more than I sold you for". 

Andra halvan av albumet tar längre tid att falla för. Låtarna blir mer komplexa, börjar snegla mot jazz och musikal, och första gången kanske man inte noterar de utsökta melodisnuttarna, Thomas Dolbys perfektionistiska produktion och de små genialiska textraderna ("It's perfect as it stands, so why then crush it in your perfect hands?", bara för att ge ett exempel). Jag tror att Paddy uppriktigt vill att så många som möjligt ska älska hans sånger. Han vill inte tala till en klick, en subkultur eller en liten grupp likasinnade. Han vill tala till alla - men vägrar att fördumma sig för att uppnå sitt syfte. Denna kombination av kompromisslös konstnärlig inställning och älskvärd tilltro till människans förmåga att uppskatta skönhet och kvalitet, är en nyckel till varför han är en så bra låtskrivare. Hur mycket popgeni han än är, så kan han inte låta bli att vara oväntad, att ibland uttrycka sig kryptiskt, att avsluta "Bonny" utan en andra vers - helt enkelt för att det blir bäst så. Han bygger på rock'n'roll-myten och har ständigt ett öga öppet för populärmusikens tradition: för Beatles, Bacharach och Cole Porter - men han sänker sig aldrig till den ironiska parodins nivå. Han viker aldrig från ens sida med ett snett leende: "Det där var bara ett skämt". Han menar allvar och vi tar honom på allvar.

Och vi dansar så klart vidare, på väg från en dröm till en annan. Visst finns det kanske sann kvalitet, objektiv skönhet, och allt det där, men i grund och botten är det ju inte det en sådan här lista handlar om. I slutändan är den bara ett tidsfördriv för unga män med tendens till nörderi, kanske lite behov av bekräftelse, men ännu mer av att få ställa sig framför en publik och säga: "Det här är också bra, det här kan också vara livsviktigt!". Populärkultur, liksom ungdom, handlar om att hela tiden ha blicken riktad mot nästa grej - och nästa och nästa och nästa. Det må ha sina fördelar, men för tillfället trivs jag bra där jag är, med Paddy, Prefab Sprout och insikten att det finns viktigare saker än popmusik. 

År: 1985

Skivbolag: Kitchenware

Producent: Thomas Dolby

Längd: 45:18

2. Bob Dylan - Blood on the Tracks

Det vore synd att säga att jag upplevt äkta hjärtesorg. Om du frågar mig skulle jag sannolikt svara att jag levt i ett tillstånd av mer eller mindre konstant romantisk olycka sedan jag var tretton år gammal, och smärtan är förstås verklig på många sätt. Men det är också en smärta som i hög grad byggt och fortsätter att bygga på fantasier, eller som artisten vi fick läsa om igår lite melodramatiskt uttryckt det: "I know it's over, and it never really began. But in my heart it was so real". Jag vill förstås tycka otroligt synd om mig när det gäller allt det här - och det kanske det är, vad vet jag - men jag inbillar mig inte för en sekund att det är känslomässigt tuffare att inte lyckas ro romanser i land än vad det är att bryta upp från en relation som fördjupats under många år. Om någon jag spenderat en kväll och natt med försvinner ur mitt liv kanske jag känner ett styng av förlust, medan jag tycker det är otroligt mycket jobbigare om brytningen sker när vi hunnit träffas några veckor och kanske till och med pratat lite med varandra om livet. Jag vågar inte tänka på hur jag hade hanterat en riktig skilsmässa.

En hel generation trodde under 60-talet och framöver att Bob Dylan hade svaret på, tja, allt. Naturligtvis hade han inte svaret på särskilt mycket över huvud taget eftersom han - gasp! - var människa. Dylan har aldrig varit fantastisk för att han likt en vetenskapsman haft "svar" på någonting, utan för att han likt de allra bästa konstnärerna haft en unik förmåga att uttrycka frågorna, känslorna, förvirringen. Han gjorde det på ett träffsäkert sätt när han var politiskt och socialt medveten i sina texter, han gjorde det lika bra när han sjöng sin beatinspirerade, smått surrealistiska poesi. Men vad är det egentligen vi människor berörs av allra mest? Vi kan vilja rädda världen och imponera med hippa författarreferenser hur mycket vi vill, men i slutänden kommer sådana saker inte spela lika stor roll som kärleken vi får - eller inte får - av personerna vi håller allra närmast. Gabriel var inne på att popmusikens besatthet av kärlekssånger blivit en konvention, någonting som artister tar till nästan automatiskt oavsett sin egen situation, men jag vägrar tro att det blivit så av en slump. I slutet av dagen så finns det så många låtar om kärlek eftersom vi helt enkelt behöver, vill ha och vill skapa låtar om det ämnet mer än något annat.

Blood on the Tracks består av tio låtar som på ett eller annat sätt handlar om kärlek. Ofta är det just "det andra sättet" som behandlas - det vill säga den bitterhet, ensamhet, ilska och saknad som är baksidan av myntet. Det mest slående exemplet är "Idiot Wind". Den kryllar av formuleringar så svart bittra att man förstår hur stor kärleken en gång måste ha varit. När Dylan sjöng "Don't Think Twice It's All Right" lät det som att han på riktigt inte brydde sig om relationen längre, som att det aldrig betydde så mycket från första början, men på "Idiot Wind" är det uppenbart att såret är öppet och blöder för fullt. Man låter inte en låt svälla ut till nästan åtta minuter och ett otal verser om det gäller någon man kommit över. Grundade sig dessa känslostormar på artistens eget liv? Dylan har förnekat att albumet skulle vara självbiografiskt och istället hänvisat lite vagt till Tjechov. Fans, kritiker och Dylans egen familj tror inte på den förklaringen, och det är svårt att se att uppbrottet (den juridiska skilsmässan kom lite senare) från Sara, hans älskade "sad eyed lady of the lowlands", inte skulle ha påverkat de otroligt starka och smärtsamma stunderna som genomsyrar hela Blood on the Tracks. Inte för att det spelar någon större roll hur det egentligen låg till. Det är inte vad låtarna betydde för Dylan som är det viktiga, det är vad de betyder för oss.

"Like a corkscrew to my heart..." är en lösryckt rad ur "You're a Big Girl Now", och kanske den som bäst sammanfattar hur det känns att lyssna på Blood on the Tracks. Alla som ibland upplevt att ett förhållande hade kunnat fortleva om... ja, om bara något hade varit annorlunda, om något hade skett annorlunda, om man träffats tidigare eller senare eller under andra omständigheter, bör inte kunna lyssna på "Simple Twist of Fate" utan att känna korkskruven dra ett varv till kring hjärtat. "She was born in spring, but I was born to late. Blame it on a simple twist of fate." Eller är det bara bortförklaringar? Kanske har man sig själv att skylla för att saker inte fungerade, kanske finns inga storslagna ursäkter. Det är en hemskt jobbig tanke. Låt oss lägga skulden på ödet istället, det känns i alla fall lite lättare. Det vi tar del av i "Simple Twist of Fate" är en saknad efter något som aldrig riktigt blev av, men i andra låtar är den grundad i djupvariga relationer. "If You See Her, Say Hello" behandlar en saknad som är innerlig och intensiv men som också börjat övergå i något som nästan liknar acceptans - resultatet lyfter begreppet "hjärtskärande" till nya nivåer. När Dylan i slutet av låten lite försiktigt uttrycker en önskan om att kanske ses igen - om hon vill, om hon kan, om det inte är till något besvär - så är det med en blandad känsla av att inte vilja stå i vägen men samtidigt inte kunna hålla inne med sin starka längtan. "If she's passin' back this way, I'm not that hard to find. Tell her she can look me up, if she's got the time." Det här är bara ett par exempel. Blood on the Tracks består rakt igenom av oöverträffad kärleks- och relationspoesi.

Blood on the Tracks är den typen av skiva man lär sig utantill eftersom det är omöjligt att inte ta till sig av varenda textrad. Hur många av oss kan inte hela "Tangled Up in Blue" utantill eftersom den helt enkelt är perfekt från början till slut? Men inte ens de vackraste och mest drabbande ordflöden sätter sig på en gång. Det är för att vi ständigt återkommer till skivan som vi till slut lärt oss minsta ord och frasering. När livet ännu en gång känns som livet alltför ofta gör, då sätter vi på Blood on the Tracks en gång till - helt enkelt eftersom vi inte vet vad vi annars ska göra. Vi känner hur korkskruven drar åt varv efter varv, och inte blir vi ett dugg lyckligare. Visst finns det något värmande i bitterljuva "You're Gonna Make Me Lonesome When You Go" och naturligtvis är "Shelter from the Storm" tröstande och fin, men överlag är det ganska jobbigt att lyssna på skivan. Ändå sitter vi där och känner oss i slutänden nästan renade, kanske till och med upplyfta på något märkligt vis. Det är det som gör den bästa konsten magisk. Vi förundras över att en människa - en människa av kött och blod, precis som du och jag! -  kan ligga bakom något så konstnärligt briljant, något så djupt mänskligt och förstående. På något bakvänt sätt kan det nästan rent av ge oss hopp, även om innehållet är tungt. Om det inte vore på det viset så skulle Den allvarsamma leken vara en av de värsta böckerna jag läst, nu är det istället en av de bästa. Blood on the Tracks vore ett bedrövligt album, men nu finns det istället ingen annan skiva jag älskar så innerligt.

Allt det Blood on the Tracks så poetiskt och känsligt berättat om över nio låtar tycker jag allra bäst sammanfattas i den tionde låtens allra sista vers. Ironiskt nog i ovanligt raka och osmyckade rader, formulerade med en nästan barnslig självklarhet. "Buckets of Rain" har jag länge sett som en av de minst viktiga låtarna på skivan, men nu är den helt ovärderlig för mig. Det är som att Dylan vill lämna oss med en liten påminnelse om att allt det här inte är så svårförståeligt egentligen.

Life is sad, life is a bust

All you can do is do what you must

You do what you must do and you do it well

I'll do it for you, honey baby, can't you tell?

Tystnad. Skivan tar slut. Det finns inget att tillägga.

År: 1975

Skivbolag: Columbia

Producent: Bob Dylan

Längd: 51:42

3. The Smiths - The Queen Is Dead

På Oscar Wildes grav på Père-Lachaise-kyrkogården i Paris har någon klottrat in orden "there is a light that never goes out". Varför gör någon en sådan sak? Varför vandalisera en grav bara för att pränta in en visserligen fin, men ganska banal fras? Svaret på denna fråga kan hittas på samma gravsten - en annan ligist har nämligen varit mer rättfram, och skriver kort och gott: "I Love Morrissey".

Steven Morrisseys mor var bibliotekarie och, tillsammans med populärmusik och brittisk socialrealistisk sextiotalsfilm, så blev böckerna en tillflyktsort för unge Steven. Den bästa försvarsmekanismen för den som inte passar in kommer alltid att vara drömmarens - att skaffa sig andra vänner än de som erbjuds på skolgården eller utanför fönstret, att se din verklighet genom den förfinade och klargörande lins som konsten kan vara när den är som bäst. Morrissey skulle senare hedra sina idoler, sina vänner, genom att sätta dem på The Smiths skivomslag. James Dean, Truman Capote och den brittiska dramatikern Shelagh Delaney (den som känner för det kan roa sig med att leta citat från hennes pjäs A Taste of Honey i Morrisseys texter) finns bland de få utvalda som fått äran. På The Queen Is Dead är det den franske skådespelaren Alain Delon som möter våra ögon. Men kanske var ingen så betydelsefull för sångaren som Oscar Wilde. Det Morrissey var och är för miljoner människor världen över, var den viktorianske författaren för Morrissey. Det ligger nära till hands att anta att det är Wilde som har inspirerat till den berömda sexuella tvetydigheten i The Smiths texter. Wilde var annorlunda, intelligent och i besittning av en gnistrande personlighet - och som tack fick han sluta sina dagar som fattig, utstött, ensam och olycklig. Morrissey var lika fascinerad av författarens liv som av hans konstnärskap; eller kanske borde man snarare säga att han såg Wildes liv som en del av konstnärskapet. Det är ju också precis så många av oss uppfattar Morrissey själv - som en primadonna, ett mysterium, ett original och en stjärna, som en överlägsen elitist och sorglig förlorare på en och samma gång, vars själva person har en nästan lika stor dragningskraft som hans musik. Utan tvekan såg han en slags själsfrände i Wilde, och fick i dennes person en bekräftelse på något han redan lärt sig av sitt eget liv: "There's a perverse and bitter joy in feeling unique, but you pay dearly."

Rockmusik handlar i allmänhet om något slags köttslig lust. Men Morrissey drack inte. Han knarkade inte. Han konstaterade helt frankt att han aldrig hade sex, och att han inte attraherades fysiskt av vare sig det ena eller andra könet. Han var anti-rock'n'roll. Det är nästan paradoxalt att samtidigt som många gillar The Smiths just för texterna om obesvarad åtrå, så är det ju givetvis så att Morrissey ända sedan tidigt 80-tal har kunnat ligga med hur många män eller kvinnor som helst om han bara hade velat. Men kanske vill han helt enkelt inte - en tanke som är oerhört främmande för många människor och den mest radikala missanpassning man kan tänka sig. Denna image tillsammans med en mängd fyndiga, provocerande och gåtfulla uttalanden, skulle kunna ses som ett smart drag för att få folk att projicera alla sina mest hemliga och förbjudna delar av sig själva på hans texter. Morrissey är på din sida oavsett vad, precis som han själv alltid hade Wilde på sin sida. Jag gillar det där. De tragikomiska texterna på till exempel The Queen Is Dead blir ju bättre av att man inte vet att de "egentligen" är riktade till den och den personen, som så ofta är fallet med kärlekslåtar. Just för att man inte vet exakt vad Morrissey sjunger om, så sjunger han alltid till en själv. De fåniga och meningslösa försöken att en gång för alla avslöja hans sexualitet och privatliv, kommer förhoppningsvis aldrig att lyckas.

Vi som trots allt älskar pop mer än vi älskar Morrissey, är så klart oändligt tacksamma för att han valde att bilda band med gitarrvirtuosen och popsnillet Johnny Marr. Som så många gånger tidigare var det intresset för popmusik som förde samman två, på många sätt mycket olika, killar. Ni får ursäkta om jag låter lite som en mysig jazzfarbror nu, men visst är det sällan man hör ett band vara så himla samspelade som The Smiths var - Marrs gitarr och Morrisseys röst verkar nästan sitta ihop med varandra, de verkar utgöra en enda vacker, missanpassad och lätt erotisk varelse. Gitarren är en fjärilsbevingad nyckel in till popmelodiernas allra hemligaste kammare, och så rösten då, som inte låter som något annat man någonsin har hört tidgare. Kanske skulle man kunna beskriva den som ett slags desperat försök att vara David Bowie, Oscar Wilde och en nordbrittisk 60-talssångerska på en och samma gång, allt i en ung olycklig mans kropp.  Kanske var det just Morrisseys röst som klistrade mig fast vid The Smiths, vid en tidpunkt då jag nästan bara lyssnade på The Clash och Ebba Grön och i princip inte hade några vänner som lyssnade på musik över huvud taget.  

The Smiths var en farlig inbjudan till den masochistiska glädjen i att känna sig miserabel. Det kan låta patetiskt, det är patetiskt; men faktum är att det också kan upphöja en grå, vagt tragisk tonårsperiod till något storslaget och andlöst vackert. Jag har säkert flera gånger under listans gång skrivit eller antytt att en artist, ett band eller ett album varit det som "betytt mest för mig" eller något liknande. Jag är ledsen att säga det, men sådana påståenden har varit överdrifter, retoriska knep eller helt enkelt lögner. Jag menar, när jag hör "I Know It's Over" alltså... Herre Gud. Det är bara för mycket. Man kan jämföra den med "There Is a Light That Never Goes Out"; den senare är givetvis en av de allra bästa låtar som gjorts och en låt som kan röra vem som helst till tårar, det håller nästan alla med om - för det är den ju helt enkelt - men man står inte på en fest och säger att "I Know It's Over" är en av ens favoritlåtar.  Det är för pinsamt, för blottande, för privat. "There Is a Light That Never Goes Out" har en renande inverkan, "jag kommer aldrig glömma första gången den verkligen grep tag i mig", och så vidare; men "I Know It's Over" är närmast förlamande. Ingen tonåring står rustad inför den perversa tillfredsställelsen som erbjuds när den där androgyna stämman sjunger rader som:

I know it's over and it never really began
But in my heart it was so real, and you even spoke to me and said:

"If you're so funny, then why are you on your own tonight?
And if you're so clever, then why are you on your own tonight?
If you're so very entertaining, then why are you on your own tonight?
If you're so very good looking, why do you sleep alone tonight?
I know, because tonight is just like any other night, that's why you're on your own tonight
With your triumphs and your charms, while they are in each other's arms"

och ingenting kan kännas så chockartat välkommet efter år av punkrock och Eminem, som när man plötsligt får höra någon sjunga:

It's so easy to laugh
It's so easy to hate
It takes guts to be gentle and kind

"I Know It's Over" klingar så småningom ut och ersätts av... "Never Had No One Ever".

Snart är vi dock inne på ljusare tongångar. I den ljuvliga "Cemetry Gates" får vi möta Morrissey när han är som lyckligast - när han får ströva runt på en vårig kyrkogård och inspireras av sina gamla döda hjältar, ackompanjerad av Johnny Marrs fågelkvitter. Allra älskvärdast är kanske ändå "The Boy With the Thorn In His Side", med Marrs pärlande, porlande gitarrmelodi, och Morrisseys: "The boy with the thorn in his side, behind the hatred there lies, a murderous desire for love". Den avslutas i ett fantastiskt ordlöst joddlande, som helt enkelt är både fysiskt och estetiskt omöjligt för alla andra människor som någonsin existerat eller kommer att existera. Ett slags narcissistiskt statement av en av tidernas mest osannolika divor.

Jag ville egentligen inte att det här skulle bli ett idolporträtt. Jag har aldrig sett Morrissey som min idol, men när jag väl tänker tillbaka så inser jag att det kanske var så det faktiskt var. Jag skulle givetvis aldrig ha smutsat ner min värdighet med att klottra ner hans namn någonstans, han var inte en sådan idol för mig, men han och hans fantastiska popband var ändå något att älska och något att hålla i när inget annat kändes vettigt. Keats och Yeats må vara på din sida, men Morrissey var alltid på min. Ingen popidol kan emellertid vara vid ens sida för evigt. Den pop som vid en tidpunkt är den som ger allra mest lindring, som är allra mest ens egen, kan inte alltid vara det. Förr eller senare måste den ersättas. Men med vad? Ja, det är en annan historia.

År: 1986

Skivbolag: Rough Trade

Producent: Morrissey, Johnny Marr

Längd: 37:07

4. Nas - Illmatic

Man måste leta länge för att hitta ett album med samma status i hiphopvärlden som Illmatic. Eller - rättare sagt - om man är tvungen att leta länge så säger det sig själv att det man till slut kommer dragandes med, inte har samma status som Nas debutalbum. Men om man kommer med Straight Outta Compton? Paid in Full? It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back? Bra, viktiga album. Men ärligt talat, hur ofta händer det att man har lust att spela Public Enemy, hur bra de än är i små doser? Hiphophistorien hade kanske sett helt annorlunda ut utan NWA, men deras mest kända album är inget jag ständigt återvänder till. Trots att musikkritiker ständigt förväxlar dem så måste vi försöka hålla i huvudet att betydelse är en sak, kvalitet är en annan. Jag menar (för att ta ett exempel från hiphopen), Al Capone var betydelsefull, men fråga de stackarna som hamnade på havets botten om han var en bra kille. (Man kan förvisso invända att han var bra på det han gjorde - ja, fram till det elvaåriga fängelsestraffet som knäckte honom det vill säga.) Hur som helst, när det bara är en fråga om kvalitet (texter, beats, flow, osv.) över ett helt album hamnar Illmatic ständigt längst upp på alla listor. Inte ens Jay-Z vågade dissa albumet när de två pretendenterna till New Yorks hiphoptron kolliderade i en utdragen beef. Istället använde han Illmatic för att visa hur Nas har gått ner sig sedan debuten. Okej, sa Hova, du gjorde ett grymt album, men du har varit med i tio år och "I can divide ... That's a one hot album every ten year average/And that's so (lame)/Nigga switch up your flow." Illmatic är verkligen så bra. Produktionen återskapar ett regnigt New York, fyllt av fattigdom och kriminalitet. De nio låtarna (om vi räknar bort introt, "The Genesis") är enhetligt utmejslade, och över bland annat DJ Premiers tunga minimalistiska beats rappar Nas om staden och samhällets baksidor.

Nas växte upp i ett av de grådaskiga hyreshus som utgör Queensbridge, New York. Det var här han formades som människa och artist. Han lyssnade mycket på jazz (hans pappa är jazzmusiker) och beundrade lokala hiphopkändisar som Juice Crew. Redan det första av Nas som fångades på skiva, ett gästframträdande på 1991 års "Live at the Barbeque" av Main Source, visade vad den unge och slagkraftige gatupoeten så att säga "was about": "Kidnap the president's wife without a plan/And hangin niggaz like the Ku Klux Klan". Samma poetiska och aggressiva kraft är genomgående på Illmatic. "The Genesis" inleds med ett tågljud, en dialog och en knappt urskiljbar hiphoplåt. Jag måste sno musikskribenten Mickey Hess analys av introt och säga att Nas redan här berättar vem han är. Tåget står för New York, dialogen kommer från filmen "Wild Style" från 1982, den första hiphopfilmen och en oerhörd kulturell inspiration för tusentals ungdomar, och den knappt urskiljbara hiphoplåten är faktiskt "Live at the Barbeque". De tre ljudkällorna representerar alltså tillsammans var Nas kommer ifrån och vad han står för. 

Nas spottar ur sig sina texter, men till skillnad från många andra sämre hiphoplyriker har han förmågan att frammana bilder och känslor med några få ord. Efter introt är det svårt att välja rader eller låtar att framhäva. Inte för att det inte skulle finnas sådana, utan för det oerhörda överflödet. Nas sätter tonen på "N.Y. State of Mind" till en mörk pianosampling: "Beyond the walls of intelligence, life is defined/I think of crime when I'm in a New York state of mind". Låten fångar känslan av att ha vuxit upp i ett förstadsområde, där kriminalitet och fattigdom är det normala. Man kan aldrig stanna upp, man måste ständigt befinna sig i rörelse, hålla ögonen öppna. "I never sleep, 'cause sleep is the cousin of the death". En annan fantastisk rad är "I'm out for presidents to represent me (Say what?)" från "The World Is Yours". Man tror nästan för en sekund att han litar på politikerna, att de kan förändra något och representera honom som ung svart kille. Men så inser man att han pratade om "dead presidents" (slang för pengar) och då blir det genast mycket svartare. Som Martin sa: där har vi 38 timmar The Wire i en rad! Det finns ändå en genomgående optimism på Illmatic. Den här optimismen är inte bara ett resultat av det faktum att pessimister inte lever länge i ghettot. Och när jag pratar om optimism så menar jag inte det för hiphopare obligatoriska självförhärligandet, som på "It Ain't Hard to Tell": "Nas is like the Afrocentric Asian, half-man, half-amazin". Den här optimismen tar sig formen av en uppmaning till alla andra på New Yorks bakgator att känna sig stolta över sitt ursprung. På "The World Is Yours" vänder sig Nas till alla i Queens (och mot slutet av låten, till alla i Brooklyn, Long Island, osv.), med uppmaningen att leva som om världen var deras. Illmatic är förvisso ett väldigt personligt album, men Nas har alltid varit medveten om hiphopens historia och dess betydelse för unga människor.

Nas är ett poetiskt geni, men ett geni med lågt självförtroende. Genom sin karriär har han ständigt känt behovet att mäta sig med andra artister. Han har varit i schism med Biggie och Pac, och beefen med Jay-Z har ni redan fått berättat för er. På debuten är det det här behovet av självhävdelse och ilska över samhällets missförhållanden som ligger till grund för de kraftfulla texterna. En av mina favoriter, som jag kommer att tänka på, är den Q-Tip-producerade "One Love" som består av en rad brev till inspärrade vänner. Nas ger dem inga uppmuntrande ord: "Out in New York the same shit is going on/The crack-heads stalking, loud-mouths is talking", men låten är väldigt rörande. Man kan förstås säga mycket om kredot "bros before hoes" ur ett genusperspektiv, men det sammanfattar ändå kärleken som kan uppstå mellan människor i utsatthet och som delar en gemensam erfarenhet.

I en intervju har Nas sagt att "no artist that I really consider a real artist are known as being a CEO in music". Anledningen till varför han älskar Marvin Gaye eller James Brown är inte deras affärsmässiga skills, utan att de skapade fantastisk musik som inspirerade mängder med människor. llmatic är ett sådant album. På Illmatic är Nas ingen CEO utan en uppkäftig ung svart kille från Queensbridge som rappar om kärlek och droger, fattigdom och vänskap. Det här var innan han blev maffiagangster, Nas Escobar eller Nastradamus. Illmatic är ett mästerverk, underhållande, äkta och skitsbefriat. Om jag var tvungen att koncentrera albumet till en enda rad, som svarar mot alla intryck och bilder, så skulle jag välja en rad från "N.Y. State of Mind". Den kommer mitt i en diskussion om livets bekymmer. Ni vet, polisen som beskyller en för minsta lilla, och sånt där. Inte?

"Life is parallel to Hell, but I must maintain."

År: 1994
Skivbolag: Columbia
Producent: DJ Premier, Large Professor, L.E.S., MC Serch, Pete Rock, Q-Tip
Längd: 39:51

5. Television - Marquee Moon

Jag minns första gången jag lyssnade på Television. Det här var på gymnasiet, och Martin, som hade koll på det här med musik - han hade långt hår och lyssnade på Neil Young - tipsade om bandet. Jag begav mig till skivaffären, och någonstans mellan Teenage Fanclub och Thin Lizzy drog jag fram Television från 1992. Jag minns tydligt att jag gillade albumet, särskilt den (i mina öron) ödsliga och dekadenta "Call Mr. Lee", och för en tid kunde jag inte tänka mig något häftigare än Tom Verlaines röst eller långa gitarrsolon. När jag åter träffade Martin sa han okej, det är möjligt att Television är bra, men det är en annan skiva som verkligen är grejen - jag borde ha köpt Marquee Moon istället. Jag sa att jag ska försöka lyssna på den, och kom sedermera till insikt om att det självbetitlade albumet är en utmärkt ingång till Televisions gitarrlandskap, men att det är Marquee Moon, bandets debut, som är det obestridda mästerverket. Idag kan jag komma på många lika häftiga saker som Verlaines röst eller långa gitarrsolon, men jag har inte ändrat åsikt angående Marquee Moon. Jag känner fortfarande behovet av det nästan funkiga drivet, Verlaines blaserade attityd, och den skräniga fulländningen.

När Marquee Moon kom ut 1977 spådde NME att Verlaine skulle komma att dominera det kommande årtiondet som Bob Dylan hade dominerat det tidigare. Det blev ju inte så. Television fick aldrig riktigt sitt kommersiella genombrott, trots att de inspirerade många postpunk- och new wave-band när de genomförde sina tidiga spelningar på CBGB (inför bland annat Patti Smith och David Byrne), klubben i New York som spelade en central roll för dessa genrers utveckling. Verlaine förblev en kultfigur. Som sådan är han nästan perfekt. Från det uttråkade tonfallet till det insjunkna, lätt anemiska, ansiktet på omslaget till Marquee Moon, representerar Verlaine alla former av vackert utanförskap. Jag har läst någonstans att Verlaine är som den där tyste killen längst bak i klassrummet som aldrig säger någonting, och som är minst trolig att vara en kultförklarad rockhjälte, men som - när man pratar med honom - visar sig ha läst Nietzsche och kan citera symbolistiska poeter. (Tom Verlaine föddes som Thomas Miller och bytte namn efter den franske poeten Paul Verlaine.) Inte konstigt att mängder av vilsna ungdomar sedan dess har sökt sig till Television. Det är som om all deras frustration och ångest får ett slags återlösning i Verlaines texter och Richard Lloyds gitarrspel.

Varför Television aldrig slog igenom? Det är så lätt att säga att de låg några år före sin tid, eller att Verlaines texter var alldeles för obskyra, eller att de helt enkelt hade otur. Nej, sanningen är att människor har dålig smak. De förstår inte när någonting bra och vackert står framför dem. De behöver en omvärlds erkännande, innan de kan älska någonting oreserverat. Det är därför de söker sig till topplistorna; inte för att de egentligen tycker att musiken är bra, utan för tryggheten som ligger i den upplevda gemenskapen. Det är precis samma slags människor som befolkar landets kultursidor, fast där är det andra gemenskaper som hägrar, andra människor som behöver sugas av.

Jag vill inte förbigå titellåten, men min favoritlåt på Marquee Moon är "Venus". Verlaine sjunger (på ett för honom typiskt vis) om ett själsligt tillstånd genom att använda en kroppslig metafor: "The world was so thin between my bones and skin", och känslan av att ramla in i armarna av Venus de Milo. Samma slags upplösning mellan värld och sinnen, känslor och kropp, finns på många av albumets låtar. På "Friction" är det Verlaines ögon som är som teleskop: "I see it all backwards: but who wants hope?" Verlaines texter är möjliga att läsa som små berättelser, men lika ofta försöker han beskriva olika stämningslägen - eufori, tristess, vad som helst - med tjocka briljanta formuleringar. Det är tydligt inte minst på den över tio minuter långa (något kortare på originalutgåvan) "Marquee Moon". När Verlaine drar igenom refrängen för sista gången:

Life in the hive puckered up my night,
the kiss of death, the embrace of life.
There I stand near the Marquee Moon,
I ain't waiting, naha.

fortsätter låten in i ett av musikhistoriens mest episka gitarrstycken. Det är krautrockigt i sina proportioner, men aldrig ointressant, aldrig tråkigt. (Till skillnad från gud vet hur många gitarrsolon.) På "Marquee Moon" förenas Verlaines och Lloyds krafter i en utmattande och underbar rörelse. Jag är även otroligt förtjust i den Velvet Underground-aktiga "Guiding Light" och särskilt "Torn Curtain" där de sista minuternas "Tears... tears rolling back the years" och "Years... flowing by like tears" avslutar albumet i en storslagen och vemodig stämning.

Läsaren av den här texten har med ganska stor sannolikhet (om jag känner vår läsekrets väl) svårt för infamt gitarrunk. Det har jag också. Varför ska man lyssna på skrikande gitarrer när man kan lyssna på Sade eller skrikande saxofoner? När jag var på en konsert med Rihanna för några år sedan var allting hyfsat underhållande och sexigt fram till dess att några män gjorde entré och brände av ett elgitarrsolo. Mitt stånd försvann omedelbart. Men - och det här är min poäng - Television visade att gitarrsolon inte bara är till för människor som behöver kompensera för något annat. Jag bryr mig inte om att det numera är kreddigt med saxofoner och "elektronisk musik". Om ni tycker att alla gitarrsolon låter likadant, eller att det på något sätt är "ute" med gitarrer (förutom som en rent deskriptiv utsaga) så är ni lika usla som många människor på Sveriges kultursidor, dessa halvt imbecilla människor som bara pissar där andra redan pissat, knullar där andra redan knullat. För mig är Verlaine och Lloyds gitarrutflykter precis lika häftiga idag som för åtta år sedan.

År: 1977
Skivbolag: Elektra
Producent: Andy Johns, Tom Verlaine
Längd: 45:49

6. The Velvet Underground & Nico - The Velvet Underground & Nico

Det kanske var förra året som det var en Andy Warhol-utställning på Moderna Museet, eller om det var för ett par år sedan. Det var det nog. Spelar ingen större roll. Det var säkert någonting om Warhol förra året också. Och för tre år sedan. Det är en konstnär som aldrig får vila, som det ständigt pratas om och refereras till. Så jävla ball var han inte, och även om han var det så kanske vi inte måste påminnas om det i parti och minut. Sen har vi ju det här med rock framfört av coola killar. Alltså de som verkligen gör allt för att vara coola, som siktar på att vara coolheten själv, inte sådana som bara råkar vara sköna sådär i förbifarten. Det blir ju sällan särskilt fräscht. Ett par killar hänger på sig varsin gitarr, sätter på sig ett par solglasögon och sjunger om droger. Ja men uj så rock n roll. Summa summarum: Egentligen borde jag verkligen inte orka med The Velvet Underground & Nico längre. Hur uppfriskande hela grejen än var på sin tid - och kanske för ens unga, dekadentromantiska jag - så borde man väl ha tröttnat nu, inte sant?

Ja, det borde man väl. Så hur kommer det sig att The Velvet Undergrounds debut alltjämt framstår som ett av pophistoriens allra bästa rockalbum? De såg ju faktiskt coola ut i sina solglasögon och när de sjunger om droger och smuts så är det ju faktiskt kittlande, fascinerande, sexigt - allt det där. En sak som gör att man stör sig på många senare band är känslan man får att de så desperat vill passa in i rockmallen. Inom popmusik tar det inte särskilt lång tid innan ett fenomen blir kliché och naturligtvis gillar vi Bob Dylan mycket mer än någon som tjugo år senare gör allt för att låta som Bob Dylan. Autenticitetsbegreppet har många svagheter, men använt på rätt sätt har det en hel del poänger. När Velvet dök upp på scenen fanns inte det dekadenta, lite mörka rockbandet som trött klyscha eller ens som egen kategori. I Kalifornien tog rockgrupperna droger och lirade gitarr, men det var ju hippies som ville sprida fred och kärlek. Dessutom tog de det vackra LSD, inte heroinet som Velvet sjunger om. I Los Angeles och San Francisco flummade musiker runt med gitarrsolon; de manglade inte fram Spectortjocka gitarrväggar. Det räcker med att läsa recensioner från Velvets tidiga västkustspelningar för att förstå vad som ansågs om dem: det var degenererad kaosmusik från den djävulska huvudstaden. "The urban evil of New York" kommenterade Ralph Gleason i Beat Magazine, medan Los Angeles Times tyckte att Warhol och Velvets happenings till konserter mest påminde om Berlin på 30-talet. Gruppen kan inte ha kopierat några andra band, för inga lät så här. Deras musik var verkligen någonting nytt och den originalitetskänslan lever kvar i musiken; kanske är det därför som det fortfarande låter fräscht.

Sen så har vi förstås en enkel men viktig förklaring till: kvaliteten i själva musiken. Att Velvet lanserades som Warhols projekt gjorde säkert många tveksamma till gruppens status som "riktigt" band, men det krävs inte mycket lyssning för att höra att det här är så långt ifrån något plojaktigt man kan komma. John Cale kom från en avantgardistisk konstmusikbakgrund och hade bland annat jobbat med minimalist- och dronepionjären LaMonte Young. Cales oljudsfioler och experimentella idéer kompletterade Lou Reed och hans osvikliga popkänsla perfekt. Resultatet blev en modern storstadsrock som var elak, rå och väldigt förförisk.

The Velvet Underground & Nico inleder förledande med den optimala söndagsmorgonklassikern Sunday Morning (okej då, i konkurrens med Dusty Springfields "Just a Little Lovin'"), men skivan ska snart ta oss genom berättelser om knarklangare, femme fatales, sadomasochism och heroin. Men också den fina kärlekssången "I'll Be Your Mirror" - jag vill bara påminna om att det fanns en sådan sida av gruppen också. Det var dock den mer undanskymda och dåligt belysta delen av staden som gruppen fokuserade på. I den ångloksdrivande "I'm Waiting For the Man" får vi följa en person när denne är på väg att träffa sin knarklangare. I förbifarten får vi lära oss något om processen: "First thing you learn is that you always got to wait." Till skillnad från många senare rappares drogberättelser är dessa sjungna utifrån knarkarens perspektiv. Mest drabbande är albumets självklara centrum, "Heroin". Låtens långsamma och ödesdigra uppbyggnad (Cale visar här tydlig inspiration från dronemusik) når sitt klimax i ett fullskaligt men mycket tillfredsställande ljudkaos med Maureen "Mo" Tuckers intensiva trumhamrande, Reed och Sterling Morrisons gitarrer och Cales skärande fioler. Vid det laget har Reed på ett ocensurerat sätt beskrivit drogruset, och han har inte glorifierat någonting. "Heroin, be the death of me/ Heroin, it's my wife and it's my life..." Det är omöjligt att lyssna på låten utan att själv känna hur ruset slår till, även om man under hela andra halvan av låten är nervös för att det ska bli en allvarlig snedtändning. När låten till slut tystnar kan man åter slappna av i musklerna. Det är verkligen en mycket fysisk upplevelse att lyssna på "Heroin", kanske den mest fysiska som någon musik gett mig, crunk åsido.

En annan låt med direkt inverkan på kroppen är ångestklassikern "Venus in Furs", en låt man bör hålla sig borta från om man känner att ens sexualmoral närmar sig det pryda: "Taste the whip, in love not given lightly/ Taste the whip, now bleed for me." Det dryper av självförakt och smärta men också en uppriktig trötthet och längtan bort från eländet man är fast i: "I am tired, I am weary/ I could sleep for thousand years/ A thousand dreams that would awake me, different colors made of tears." Cales fioler hugger som nålstick, trummorna är avgrundsdjupa, gitarrerna klagar oroväckande.

Det var Warhols idé att låta den tyska modellen Nico få plats i gruppen och hennes spöklika röst lämpar sig väldigt väl för låtar som "Femme Fatale" och "All Tomorrow's Parties". Man hör direkt att hon inte är en skolad sångerska; hon sjunger stelt och monotont, utan något större omfång. Men effekten är utsökt och passar Velvets attityd perfekt. Det är nästan omöjligt att tänka sig gruppens debut utan hennes röst. Faktum är att alla medlemmar känns omistliga för The Velvet Underground & Nico. Någon annan på trummor? Du skojar? Vad händer om vi tar bort Cale? Skivan skulle ha varit en helt annan, en i mängden. Om vi låtsas som att det inte är Reed och hans poetiska dekadens som styr gruppen utan en annan sångare, var hamnar vi då...? Ja, också Morrison tror jag hade varit svårersättlig. Hur mycket betydde inte han för det sammanlagda ljudintryck som gruppen gör? Egentligen?

Men visst. Rock är trist, coolt poserande i solglasögon orkar vi inte med längre. Sex droger och rock n roll, jajaja. Warhol den tönten har vi också fått nog av. New York på 60-talet? Jeez, låt oss gå vidare. Ni kan ta bort allt det här, jag kommer inte sakna det märkbart. Låt mig bara få behålla The Velvet Underground & Nico.

År: 1967

Skivbolag: Verve

Producent: Andy Warhol, Tom Wilson

Längd: 48:51

7. Curtis Mayfield - Curtis

Det är lätt att hamna i löjliga överdrifter när det kommer till ens favoritartister. "Va! Har du inte hört den här?", kan man utbrista, som om Prefab Sprouts b-sidor vore var mans egendom. Ändå finns det finns något lätt provocerande i att Curtis Mayfield inte är mer känd än vad han faktiskt är. Soulens stora stjärnor är ofta ouppnåeliga. Det ligger stjärnglans i flera lager över namn som Marvin Gaye, Stevie Wonder och Sam Cooke - för att inte tala om James Brown, herregud. Varken som människa eller artist pendlade Curtis Mayfield som till exempel Marvin Gaye mellan Gud, lusten och musikens frälsning. Inte heller ägde han James Browns sexuella utstrålning, Cookes instinktiva elegans, eller Wonders blindhet. Det gör honom kanske tråkig, eller anonym i många människors ögon. Men vi pratar ändå om en artist som inspirerade miljoner människor under en avgörande period av USA:s historia. Nästan ensam definierade Mayfield soulen från Chicago, som under några år på 60-talet konkurrerade med självaste Motown. Han startade dessutom ett eget skivbolag, Curtom, och skrev vad som i min mening är några av tidernas bästa soullåtar. Vissa skrevs för andra Chicagoartister, andra framförde han själv. Hans samlade låtproduktion står som en av de bästa i musikhistorien. Än viktigare därför, att påminna världen om Mayfields storhet och betydelse.

Curtis Mayfield var bara femtiosju år gammal när han dog. Då hade han i nästan tio år kämpat mot sviterna efter en olycka vid Wingate Field 1990, när en del av ljusutrustningen föll ner på scenen och förlamade honom från nacken och neråt. Mot den bakgrunden är New World Order från 1997 ett imponerande och djupt berörande album. Mayfield sjöng låtarna liggandes på rygg, rad för rad, och med stora svårigheter. Jag vill nämna det, eftersom det säger så mycket om Mayfield - hans oerhörda optimism, och aldrig bristande kärlek till musiken. Det skänker också ett förklarande ljus över hela hans låtproduktion, från de tidiga kärlekslåtarna med the Impressions, till det sociala engagemanget på soloalbumen från 70-talet och framåt.

Allt började när Curtis Mayfield i ung ålder blev medlem i en lokal gospelgrupp, som ett par år senare bytte namn till the Impressions. Först var det Jerry Butler, med sin djupa tenorstämma, som sjöng. Men när Butler valde att lämna gruppen steg Mayfield fram som ledsångare. Först på den fina och smått opolerade "Gipsy Woman" från 1961, sedan på obestridliga klassiker som "People Get Ready" och "Keep On Pushing", som båda spelade en viktig roll under medborgarrättsrörelsen. Vid sidan av inspelningarna med the Impressions skrev Mayfield under den här tiden låtar för Major Lance ("Um, Um, Um, Um, Um, Um"), Gene Chandler ("Nothing Can Stop Me") och the Fascinations ("Girls Are Out To Get You"). Jag vet, jag vet! Det är några löjligt bra soullåtar. The Impressions höll sig inte bara till politiken. På låtar som "It's All Right" sjöng Mayfield om att ta livet med en klackspark och på "Seven Years" om ett förhållande som har förlorat den ursprungliga gnistan. Mayfield blandade ett brinnande engagemang för svarta människors rätt till politiskt inflytande och för människors utsatthet bland droger och fattigdom, med insiktsfulla kommentarer om livet och kärleken i allmänhet. Och han gjorde det med sin karakteristiska falsettröst, som flödar som honung ur högtalarna.

Ingenstans är den här blandningen lika underbart inramad som på Curtis från 1970. Samma år hade Mayfield lämnat The Impressions, inlett en solokarriär och grundat skivbolaget Curtom. Den egentliga genombrottet som soloartist skulle komma först med Superfly några år senare, men allt som är bra med Curtis Mayfield är samlat på debutskivan. Det är här vi hittar den galna "(Don't Worry) If There's A Hell Below We're All Going to Go", med det inledande uppropet "Sisters! Niggers! Whities! Jews! Crackers!" Det är här vi hittar den fina "The Makings of You", med det inledande stråkpartiet och Mayfields mjuka röst: "A little sugar, honey suckle lamb/Great expression of happiness". Hos en annan sångare hade rader som "The joy of children laughing around you" låtit banala och töntiga. Hos Mayfield låter de som banala och underbara sanningar. "Wild And Free" och "We the People Who Are Darker Than Blue" visar tydligt att Mayfields låtar bygger på samspelet mellan melodi och röst. Stråkarna lägger extra vikt vid hans ord. De förlänar dem strimmor av vemod eller glädje. Det är också på Curtis vi hittar "Move On Up", en fullständigt överväldigande och sprudlande källa av oförvanskad glädje. Det går inte att undvika att le, när Mayfield uppmanar oss att sträva högre och högre. Ett grymt blås ledsagar oss till sjunde himlen. Det är festens, kvällens höjdpunkt. Alla fester och alla kvällar.

Jag kan inte lyssna på Curtis utan att känna mig upprymd. Albumet innehåller förstås en ljuvlig samling låtar, vackert orkestrerade, själfullt framförda. Men det kanske lika mycket har att göra med Mayfields intellektuella och ödmjuka framtoning. Han är mer av mig, än James Brown eller Marvin Gaye någonsin kan komma att vara. Han tycks dessutom ha behärskats av samma inspirerande godhet som tycks genomsyra Paddy McAloon. Det finns visserligen större stjärnor på soulhimlen än Curtis Mayfield, men inget annat namn fyller mig med samma känsla av glädje och respekt. Curtis är ett bevis, minst lika tydligt som What's Going On, att medveten soul inte behöver vara ett nedsättande ord. Tvärtom. Mayfields debutalbum är ett argt, själfullt, medryckande, ibland bedövande vackert upprop för en bättre värld.

År: 1970
Skivbolag: Curtom
Producent: Curtis Mayfield
Längd: 40:28

8. The Tough Alliance - A New Chance

Jag tänkte länge att jag skulle göra något storslaget av den här texten. Göra det till en skönlitterär text, kanske, och inleda med att jag melankoliskt står och hänger vid baren på en klubb. Något snyftigt om allmän ungdomslängtan och romantisk nedstämdhet kan pressas in för att befästa känslan ordentligt. The Tough Alliances musik börjar plötsligt spelas i högtalarna, jag berättar då i ett par stycken om duons betydelse för mig, ytterligare några låtar signerade TTA spelas, jag väcks sakta ur min dvala, känner hur livslusten återvänder, färgen återvänder till kinderna, jag letar rätt på tjejen som jag inte vågat närma mig och vi promenerar lyckliga hand i hand bort mot solnedgången till tonerna av "1981".

Det hade förmodligen blivit ännu en uppblåst text om Livet, Kärleken och Popmusiken, ni hade himlat med ögonen och jag hade känt mig löjlig. Jag har skjutit och skjutit på att skriva om den här skivan eftersom jag inte vetat hur jag ska närma mig den utan att det blir fel, töntigt eller ovärdigt. För det är ju så: A New Chance har mer än någon annan skiva representerat och kanske också definierat min person under alla år på väg mot vuxenheten (och ja, det är många år - jag är inte framme än). Gabriel kommenterade en gång, när han tyckte att mina väldigt starka hyllningar av albumet började gå till överdrift, att jag "projicerade drömmen om den perfekta popskivan på A New Chance". Kanske hade han en poäng. Kanske har jag ett behov av att hitta min egen Sgt. Peppers' Lonely Hearts Club Band eller The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars - den där skivan som känns lite viktigare än alla andra och som bara de lyckligt lottade i min egen generation kan förstå fullt ut. I en tid när nästan ingenting betyder något längre, när allt är relativt och inget ska tas på för stort allvar - kanske har det då varit extra viktigt att få lyfta fram ett stycke musik ur hela sörjan av Mojo-listor, Pitchfork-hyper och blogg-mp3:or och få känna att det här är faktiskt något som är värdefullt på riktigt, det här är bättre än allt det andra. Men det är svårt att medvetet välja vad som ska genomborra en så fullständigt, det går inte att inbilla sig att alla ingredienser finns där om de faktiskt inte gör det. Jag kanske har valt ut albumet som min extra stora kärlek, men det var i så fall inget godtyckligt val.

Drömmen om den perfekta popskivan, visst. Men Gabriel borde kanske ha gått ett steg längre: jag har nog rent av projicerat drömmen om den perfekta ungdomen på A New Chance. Jag ser inget fel i det. Eric Berglund, ena halvan av duon, har själv sagt att hela projektet med TTA handlade om att uttrycka en dröm: "a vain but powerful fantasy where hate and innocence could hold hands, where pain and purity had much in common." Den ideala ungdomen innehåller sannolikt inget hat och ingen smärta, men dessa känslor är så väl integrerade delar av allas uppväxtår - och hela liv, misstänker jag - att det vore löjligt att förneka dem. TTA gjorde aldrig det. Man läser ofta om hur "fun" och "catchy" bandet är, och det är naturligtvis sant. Men de spelade inte himmelskt livsbejakande musik för att de var lyckliga, utan för att de vägrade vara olyckliga. Med andra ord: det är klart att de led och längtade lika mycket som alla andra, men de ville så hemskt gärna tro att det fanns något mer, något ställe där det fanns något sätt att vara lycklig. Sökandet efter detta ställe och detta sätt genomsyrar nästan allt de har gjort: "there's something real, something bright and pure", "you're worth something special, something real", "looking for gold, baby where's that sold, that can't be bought or sold". I "A New Chance" tycks de ha hittat något: "I know a place where diamonds never fade away", sjungs det, men de preciserar sig aldrig och det hela framstår snart som en vacker önskedröm, precis som hela albumet gör. "Still in my bed, it's all in my head" är orden som avslutar "1981" och hela skivan, och jag tror att det är en nyckelrad. TTA hittade aldrig fram, men de följde sin vision så långt de kunde. Naturligtvis dög inget annat än de allra ljuvaste melodierna och de allra vårigaste arrangemangen i detta sökande.

Jag älskar att de letade efter denna lycksalighet i popmusiken, med hjälp av popmusiken. TTAs drömmar var ju så stora och vackra, så omöjliga, att man lätt kan få känslan av att något så utopiskt och idealiskt måste hittas någon annanstans och uttryckas genom något väldigt upphöjt medium. Möjligen skulle klassik musik passa bra, eller en stor oljemålning. En slit-och-släng-produkt som pop verkar uteslutet. Det sublima kan väl inte finnas där? Vi popfans vet naturligtvis bättre, även om vi misströstar ibland. Pop är oslagbart när det gäller att förmedla ungdomens alla känslor och tankar, och för många - inklusive TTA, skulle jag gissa - är det också det enda sättet. "Du och jag har inga alternativ, vår enda möjlighet är popmusik", för att prata med Parker Lewis.

Jag skulle kunna gå igenom höjdpunkter och låtlistor, prata om baseballträn och "Neo Violence", om muslimska böneutrop och snyggt placerade samplingar. Jag skulle förstås också kunna skriva om all den glädje och förundran inför livet som albumet skänkt mig under otaliga långpromenader; hur jag fylls av självförtroende och energi, men också ledsamhet över att något så här vackert måste vara väldigt skört och antagligen inte ens kan finnas i den riktiga världen. Men jag är rädd att prata sönder skivan, rädd att förstöra den med fel ord. Lite som den där Mingvasen man älskar men som man inte vågar nudda av rädsla att den ska krascha i golvet. Vad tjänar det till, för övrigt? Berglund har själv kommenterat detta att diskutera musik:

it's like talking about a flower. it's infinitely beautiful and makes your whole body tremble. but still there's really nothing to say about it. it's not interesting to the mind 'cause there is nothing to understand. it just is. and that's how music should be. nothing to talk about, nothing to think about, nothing to understand, just a lot to feel.

Så jag tänker sluta nu, och istället låta A New Chance ännu en gång ge mig känslan av att desperat vilja hålla fast vid de få vackra drömmar jag har kvar.

År: 2007

Skivbolag: Sincerley Yours

Producent: The Tough Alliance

Längd: 32:31

9. Sam Cooke - Live at the Harlem Square Club, 1963

Man inte kan förändra någonting utan endast betrakta, bara så vi har reglerna klara för oss. Framtiden låter vi dessutom vara. På tredje plats: Jesus undervisar för folksamlingen innan han med ett knyck får fem bröd och två fiskar att räcka till ungefär fem tusen människor. Det vore fint att höra denne berömda man hålla tal - för att se om han verkligen var all that - samtidigt som man får sin nyfikenhet stillad över hur han såg ut. Sen får man ju bevittna ett klassiskt under, eller syna bluffen, eller vad man nu får göra. Jag tror att det skulle vara en intressant dag hur som helst, och man kan lite drygt berätta "hur det egentligen gick till" när man kommer hem igen. På andra plats: Världens skapelse, Big Bang, vad ni nu föredrar för namn på det. Jag tänker mig att det vore en tuff estetisk upplevelse om inte annat, utöver det sannolikt ganska omvälvande själsliga intryck hela grejen skulle göra på en. Just den drabbande insikten att det är nu allting börjar, det är nog en ganska mäktig känsla. Återigen: man har dessutom något att berätta när man efter hemresan kliver ur sin tidsmaskin.

Att utse förstaplatsen är ganska lätt. Om jag bara fick resa till en specifik tid och plats i vårt förflutna skulle jag välja en trång position någonstans framför scenen på Harlem Square Club, kvällen den tolfte januari 1963.

Ni kanske har hört Sam Cookes eleganta soulpop i underbara - och egenskrivna - låtar som "Wonderful World", "You Send Me" och inte minst det hoppfulla mästerverket "A Change is Gonna Come". Om ni har gjort det, men inte hört Live at the Harlem Square Club, 1963, så har ni säkert en gedigen respekt för mannen som sägs ha sparkat igång hela souleran. Ni kanske vet att han hade större konstnärlig och ekonomisk kontroll över sin karriär än någon svart popartist tidigare haft. Ni har i tv-klipp sett hur graciöst han framförde sin låtar, med vilken värdighet han förde sig. För allt detta beundrar ni honom storligen. 

Men ni älskar honom inte mer än allting annat, och det är förståeligt. Ni har ju ännu inte hört hur han lät när han slapp uppträda för det vita, fortfarande ganska pryda Amerika. Man måste komma ihåg att det här var är ett samhälle som bara några år tidigare hade upprörts över en skandal: en vit rockartist hade skakat lite på höfterna. Sam Cooke, tillsammans med Jackie Wilson och många andra, visade med all önskvärd tydlighet att svarta kunde vara minst lika sofistikerade och förfinade i sina uttryck som vita, och var på så sätt med och dämpade bisarra fördomar om svarta som mer "djuriska" och okontrollerade. Men för oss som inte ser rå gospel och intensiv soul som något djuriskt utan tvärtom djupt mänskligt, så känns ändå en hel del av de mer polerade popsångerna lite trista och blodlösa idag. Många kanske kan förledas att tro att det inte fanns en annan sida av Cooke, men det fanns det sannerligen. Den kom fram när han besökte mindre klubbar, där publiken var svart och förväntade sig att få se en artist som inte förnekade sina gospelrötter. Jag vill inte säga att det var här "den riktige" Sam Cooke trädde fram - jag är säker på att han hade ett gediget intresse för de snygga och stiliga poplåtar han också är känd för. Han njöt säkerligen av att vara en stor stjärna. Men det var på ställen som Harlem Square Club han ohämmat kunde ge utlopp för all den livsbejakande soulmusik som alldeles uppenbart fanns inom honom.

Det här är en skiva jag har svårt att skriva om utan att gå in på känslorna som drabbar mig när jag lyssnar på den, eller vad sjutton, när jag till och med bara tänker på den: upprymdhet, hoppfullhet, exalterad glädje och djup kärlek. Det är en kärlek som bubblar över, som spiller över alla kanter. Jag kan inte hålla den inom mig. Jag kan lyssna på djupt berörande stycken som Ladies and Gentlemen We're Floating in Space eller God Only Knows och känna starka känslostormar, utan att det märks så mycket på utsidan. Men jag kan inte lyssna på Cookes legendariska livekonsert utan att börja le och skratta, studsa fram och tillbaka, sjunga, gråta, ringa en kompis och säga att nu, nu sätter vi oss på planet och ger oss iväg, eller så tar vi bara en fika, det spelar mindre roll, men livet, livet... livet är ändå gott, det kan i alla fall vara det, låt oss vara lyckliga en stund... Sam Cooke fyller mig med en glädje som det är omöjligt att inte vilja dela med sig av. Det är som att den är för stor för att få plats i en enda person.

Att välja ut höjdpunkter från skivan är lite som att vandra runt i Keukenhof och ombes att peka på några fina tulpaner. Var ska man börja? Vi har lyckan när Cooke säger "here's a little song that's designed to make you feel good" och det underbara drivet till "Chain Gang" sätter igång (och de efterföljande "uh! ah! uh! ah!" såklart!); vi har det magiska momentet när pratinledningen till "It's All Right" - där sångaren uppmanar männen i publiken att inte... äh, ni får lyssna själva - glider över i ett raspigt skönsjungande "it's aaaaall right"; vi har den sömlösa övergången till "For Sentimental Reasons", i vilken Cooke uppsluppet låter slippa ur sig ett "Oh, I like this song!"; vi har förstås allsången som följer i samma låt; vi har hela "Cupid", en romantisk pärla; vi har soullegendens bedyrande att ingenting, INGENTING, kan rucka på hans kärlek i "Nothing Can Change this Love"; vi har den dansanta och medryckande "Twisin' the Night Away" där King Curtis blåser iväg i ett par fantastiska och koncentrerade små saxofonutflykter; vi har naturligtvis också den lätt bitterljuva men genuint upplyftande avslutningslåten "Having a Party", där publiken sjunger med en skrattande Sam Cooke. Det är svett, kön, hjärta och själ i överflöd. Framförallt är det liv.

Min personliga höjdpunkternas höjdpunkt har jag dock ännu inte nämnt. När "Somebody Have Mercy" - skivans enda inte helt omtumlande låt - övergår i inledningen till vad man först tror ska bli "You Send Me" men som istället bryter ut i världens bästa "Bring It On Home to Me", då börjar vad som banne mig kan vara mina fem och en halv absoluta favoritminuter i soulhistorien. Han pratar om sin älskade, som han ibland bråkar med. Hon lämnar honom då ensam, men han lider för mycket och försöker få tag på henne. Han slår ett nummer och någon svarar att det är "the operator". Cooke vill inte prata med honom. "I don't want you operator. I want my baaaaaaaaby!". Rysningar. Till slut får han prata med sin kära. Hon säger "hello?" (vissa ur publiken är med på noterna och skriker "hello!") varpå Cooke erkänner att: "ssssssssomething starts to move me" och sedan använder han all den kraft, all den känsla och längtan och kärlek som finns i hans bröstkorg, och brister upprepade gånger ut i "Darling, youuuuuuuu send me!" Så drar då slutligen "Bring It On Home to Me" igång. Pang. Rakt in i soulhimlen.

Jag tror, på fullaste allvar, att Live at the Harlem Square Club, 1963 (som obegripligt nog inte släpptes förrän 1985), kan göra oss till mer kärleksfulla och därmed godare människor. Vi har ingen tidsmaskin, men vi har det näst bästa: ett par öron och en inspelning av den här konserten. Om du inte hört skivan så tycker jag verkligen du ska ge den en chans. Det visar sig kanske att det inte var för dig (det är helt okej!), men då har du inte förlorat mer än 37 minuter av ditt liv. Men det finns en liten chans att den kommer påverka dig på ungefär samma sätt som den påverkat mig. I så fall kommer du alltid, för resten av ditt liv, minnas den där dagen du tänkte att det här, det kanske är något man borde kolla upp... 

År: 1985

Skivbolag: RCA

Producent: Hugo & Luigi

Längd: 37:29

10. The Go-Betweens - 16 Lovers Lane

Det är en gråmulen tisdag, regnet slår mot fönsterrutan och jag ska försöka förklara varför 16 Lovers Lane är ett av tidernas bästa album. Förutsättningarna kunde, som ni förstår, inte ha varit bättre. Allting Martin skrev om Liberty Belle... gäller i ännu högre grad om 16 Lovers Lane. Albumet innehåller tio av de finaste texterna om kärlek som någonsin har tonsatts, och låtskrivarparet Robert Forster och Grant McLennan är ett av de finaste genom alla tider. När McLennan tragiskt dog i en hjärtattack för några år sedan valde Forster att samla ihop några låtar de hade skrivit tillsammans, och släppte sin första soloskiva på mer än tio år, som en hyllning till allt de hade uträttat. 16 Lovers Lane från 1988 blev deras sista gemensamma ansträngning med The Go-Betweens (innan de återförenades under några år på 00-talet). Albumet blev inte det genombrott som de hade hoppats på och bandet upplöstes året därpå. Men det ger fortfarande ifrån sig värme, ett resultat av all kärlek och uppriktighet som Forster och McLennan la ner i låtarna. Till skillnad från tidigare valde de den här gången att skriva låtarna tillsammans, för att sedan presentera dem för resten av bandet. Det ligger nära till hands att beskriva 16 Lovers Lane som den perfekta föreningen av de två låtskrivarnas egenskaper. Det storslagna och det ljuvligt poppiga knöts ihop under producenten Mark Wallis överinseende, och med hjälp av den nya medlemmen John Willsteeds medryckande gitarrspel.

Att albumet inte blev den framgång som bandmedlemmarna hade hoppats på hade säkert flera orsaker. (The Go-Betweens avhöll sig inte från att i intervjuer påpeka att de var överlägsna andra popband med högre försäljningssiffror.) Fel singelval kan ha varit en orsakskälla. ("Clouds" borde väl ha valts istället för "Was There Anything I Could Do?") En annan att Forster under vad som skulle bli bandets sista turné valde att klä sig i en olivfärgad klänning. Det liksom dödade albumet. Man kan tycka vad man vill om den saken. Det var kanske inte särskilt smart ur en rent marknadsföringsmässig synpunkt. (Det låter konstigt idag, men det här var på en tid när människor inte fick klä sig som de ville. Att Kurt Cobain gjorde samma sak några år senare var förstås bara en retroaktiv tröst.) Och det bidrog säkert indirekt till bandets upplösning. Men i grunden är det förstås ytterligare en anledning att ovillkorligt älska The Go-Betweens.

16 Lovers Lane är inte bara ett album (ett i mängden) för regniga dagar. Det finns album som är oupplösligt förknippade med vissa väderlekar. (Kan man spela Horace Andys Skylarking när det snöar ute, och hur låter det?) Vissa album ska spelas när det regnar, andra när det är solsken, osv. Vad jag vill komma fram till är att 16 Lovers Lane är DET albumet man vänder sig till när man fylls av världens hårdhet, när det känns som om ingen annan bryr sig, när regnet och kylan sticker en på kinden. Kort sagt: det är albumet man vänder sig till när ens verklighetsuppfattning närmar sig vilken deprimerad och förälskad tonårings som helst. När hela världen känns grå. Och det är ett av få album som kommer i närheten av värmen som ligger inbäddad i en kram eller en varm kopp te.

Den här intima känslan man får av att lyssna på The Go-Betweens är intressant, eftersom den markerar skillnaden mellan Brisbane-bandet och Perth-bandet The Triffids, som har figurerat ett par gånger på den här listan. David McComb rörde sig alltid mot det melodramatiska och storvulet ödsliga. Låtarna på 16 Lovers Lane är däremot varma och innerliga.

The people next door got their problems
They got things they can't name
I know a thing about lovers
Lovers don't feel any shame

sjunger McLennan på "Love Goes On!", med en öppenhjärtig direkthet som nästan saknar motstycke i pophistorien. Ja, tills han på "Quiet Heart" överträffar såväl sig själv som öppningslåten: "I tried to tell you/I can only say it when were apart/About this storm inside of me/And how I miss your quiet, quiet heart." Alla världens känslor av längtan och kärlek, koncentrerade - men inte reducerade - till några minuter av popperfektion. "Clouds" förtjänar också att lyftas fram. Forster, som antagligen inte skulle ha klarat av att lyfta upp låten på egen hand, backas upp av Amanda Brown. Ett av de finaste ögonblicken är när Forster öppnar sitt hjärta på vid gavel: "Blue air I crave blue air I breathe/They once chopped my heart the way you chop a tree". "Dive for Your Memory" rundar av albumet i en vemodig suck. 16 Lovers Lane innehåller såväl upplyftande melankoli som blödig romantik. Det är ett album att ständigt återkomma till, ständigt låta sig berusas av, ständigt återuppleva. När "Dive for Your Memory" förtonar i regnets stänk mot fönsterrutan, är det med en allt överskuggande känsla av värme och kärlek jag trycker på play igen.

I början av den här texten skrev jag att förutsättningarna inte kunde ha varit bättre för att skriva om 16 Lovers Lane. Det var inte riktigt sant. Egentligen borde jag ha varit smått nedstämd (men inte förkrossad), olycklig (men inte deprimerad), och förälskad (men inte galet kär). Men det gör ingenting. Jag har inget behov av att ännu en gång förälska mig i 16 Lovers Lane. Albumet har redan karvat sig en plats i djupet av mitt hjärta. Jag behöver väl knappast tillägga att det värmer lika mycket som en kram, en kopp te eller en spricka bland himlens alla regnmoln.

År: 1988
Skivbolag: Beggars Banquet Records
Producent: Mark Wallis och The Go-Betweens
Längd: 37:04

11. The Beach Boys - Pet Sounds

Är det en gåva eller en förbannelse att vara ett geni? Jag vet inte. Brian Wilson verkade själv vara osäker. Det var ju den där ständiga kampen att skriva Den Perfekta Låten. Det var den ständiga pressen från fans, skivbolag, konkurrenter, vänner, familj och, så klart, den skrämmande fadersgestalten. Men mest av allt från honom själv. Det var den totala koncentrationen inne i studion, men det var också förvirringen och ångesten utanför. Brian Wilson var den bäste, men för honom var det inget svar på den eviga frågan om han var bra nog.

Musiken var ändå ett av få områden där Brian verkligen kunde känna självförtroende. Ända från början visste han att han var bra och styrde med en självklar auktoritet the Beach Boys kreativa process. Alltihop hade börjat med fem grabbar - Brian, Carl, Dennis, Mike och Al - och några hyrda instrument hemma hos familjen Wilson. Snart hade bandet utvecklats till en osannolik framgångssaga, med sina käcka och omåttligt populära låtar om sol, surfing och bilar. Låtskrivaren Brian hade själv aldrig surfat, men den vildare brorsan Dennis, som älskade surfinglivsstilen, hade föreslagit ämnesvalet som potentiellt material för en hitlåt - som sedermera skulle bli gruppens debutsingel "Surfin'". Det var Phil Spectors framgångar som inspirerade Brian att ta producerandet av gruppens album i egna händer. Musikbranschen häpnade över det unga geniet. Själv såg han studion som sin enda trygga hamn i en allt mer kaotisk och pressad tillvaro. Han ogillade att turnera och ville hellre stanna hemma och skriva låtar. Till sist blev det också så: medan övriga fyra bandmedlemmar var ute på vägarna, satt Brian ensam vid sitt piano, hög på marijuana och skaparkraft.  Brian Wilson hade en mystisk, man vill nästan säga magisk, känsla för popmusikens hemligheter och dess möjligheter att bli något större och högre. Själv var han döv på ena örat, så kanske upplevde han aldrig låtarna så bra som i sitt eget huvud.

När Pet Sound skapades, så tycktes det där huvudet ha rört sig mot en annan värld, förmodligen hjälpt på traven av ett nyligen påbörjat nyttjande av LSD. Övriga medlemmar kunde bara se på när sol, surfing och bilar svävade bort från låtskrivarens fokus och ersattes av... något annat. Det var Beatles nyligen släppta Rubber Soul som ska ha inspirerat Brian till att skapa ett helgjutet och rakt igenom fantastiskt popalbum. Han visste vad han ville att låttexterna skulle uttrycka, men inte exakt hur de skulle göra det. För att skriva de personliga texterna tog han således hjälp av Tony Asher - en man som jobbade med att skriva jinglar åt en reklambyrå. I övrigt var albumet Brians egen vision. Det enda han behövde från de andra gruppmedlemmarna var deras röster. Han har sagt att en av hans inspirationskällor var Johann Sebastian Bach, och det är ett uttalande som faktiskt inte ens känns fånigt i samband med detta odödliga popmästerverk.

Den svenske romantiske poeten Per Daniel Amadeus Atterbom skrev en gång i en dikt om Skalden, att denne fått gåvan att förena "hjärtats spridda rop" till "fasta välljudsbyggnader". Jag tänkte direkt på Brian Wilson första gången jag läste de orden. Dikten fortsätter: "Att över Tidens hav en brygga slå / En luftigt välvd, men stark, av himlatoner: / På vilken dygdens mod och diktens oskuld / Och tålamodets bön och hoppets löften / Likt änglarna på Jakobs stege, vandra". Jag gissar att det var något sådant Brian menade när han talade om sin dröm om en "teenage symphony to God". Det var självmordsprojektet Smile som enligt honom själv själv skulle förverkliga denna dröm, men många av oss skulle nog vilja säga att han lyckades redan på Pet Sounds, även om låtarna på albumet överlag är så smärtsamt korta, att det känns som om man bara får en glimt av det där ofattbara; en skymt av den onåbara Perfektionen. 

Albumets välljudsbyggnader tar varierande former. Immateriella katedraler som "You Still Believe In Me" och "God Only Knows" balanseras av stilla rum som "Caroline, No". Att skriva om "God Only Knows" är en omöjlig uppgift. Många har försökt. Det räcker kanske med att säga att det var den första poplåten med ordet "God" i titeln och att man knappast kan tänka sig ett värdigare sätt att introducera Herren i popmusiken. I övrigt talar den för sig själv. Albumets allra mest berörande sång kan emellertid vara "I Just Wasn't Made for These Times", med sin text om att vara begåvad och missförstådd. Textraden "I've been trying hard to find the people, that I won't leave behind" låter inte som skryt och "they say I got brains, but they ain't doing me no good, I wish they could" låter inte som gnällig självgodhet; nej, texten framstår som en ärlig bekännelse av en i många avseenden plågad och vilsen man. I ljuset av Brians personlighet, så är det kanske naturligt att Pet Sounds börjar med den underbara "Wouldn't It Be Nice" och dess naiva tonårsdrömmar om framtiden, och slutar med den hjärtskärande briljanta "Caroline, No", en melankolisk tillbakablick på tonåren från en framtid som inte blev som i drömmarna ("It's so sad to watch a sweet thing die"). För kanske är det ju just denna dynamik och osäkerhet som kan sägas vara albumets tema: å ena sidan drömmarna om livet och kärleken, och å andra sidan den förvirrande verkligheten - och så de spridda ropen från hjärtat som ekar däremellan.

Hur bra Pet Sounds är kan åskådliggöras med ett uttalande av Paul McCartney: "I love the album so much. I've just bought my kids each a copy of it for their education in life". Det räckte emellertid inte för Brian. Han ville ännu högre; skapa något ännu större. Till det behövdes droger - både för att dämpa skräcken och prestationsångesten, och för att klara av det maniska kreativa tempot. Priset han fick betala var högt. Brian Wilson tappade greppet om verkligheten. Han drog sig tillbaka och det följande decenniet kännetecknades av glimtar av genialitet varvade med ångestladdad isolering och galenskap. I början av 80-talet blev han till sist sparkad från sin egen grupp. Det är ett märkligt faktum att vår värld är ett så pass ruttet ställe, att det känns nästan logiskt när ett geni förvandlas till ett vrak.

Brian Wilson kan på många sätt liknas vid Michael Jackson. Vi har den dominante fadern, som fungerar som en patriark över en begåvad syskonskara; vi har de stora framgångarna som så småningom leder ner i galenskapen; vi har musiken som tröst och tillflyktsort - men vi har också den undanglidande sanningen. Precis som fallet är med The King of Pop, så präglas historien om Brian Wilson av rykten och motsägelser. Inför det här inlägget började jag läsa självbiografin Wouldn't It Be Nice: My Own Story. Jag hade kommit ungefär halvvägs, när jag insåg att den "icke-traditionelle" psykologen Eugene Landy, som prisas som Brians räddare i boken, i själva verket anses ha ett större finger med i skrivandet av den än Brian själv (som senare har sagt i domstol att han inte ens läst den slutliga versionen av "självbiografin"). I intervjuer från den senaste tiden har hans svar varit entoniga och intetsägande. Historien om den riktige Brian Wilson tycks svåråtkomlig. Den har gömts någonstans bland förvirringen, drogerna, rättsprocesserna, konflikterna och behandlingarna. Kanske är han lycklig idag, jag vet inte. Jag hoppas verkligen det. Kanske vill han bara bli lämnad ifred. Kanske var det enda han någonsin ville att få sitta ensam vid sitt piano och göra människor lyckliga med sina sånger. Och du har lyckats Brian, jag lovar. Bara Gud vet vad vi skulle göra utan dig.

År: 1966

Skivbolag: Capitol

Producent: Brian Wilson

Längd:35:57