måndag 6 februari 2012

56. Heavenly - Heavenly vs. Satan

Utanför fönstret råder det vinter. Himlen har samma nyans som en tågförsening. Elementen i lägenheten gör inte mycket för att värma upp kalla fötter. Det är februari och, ärligt talat, vintern är inte det minsta mysig längre. Det är svårt att bli medveten om sin egen personliga utveckling, men är det något som jag bestämt kan säga, så är det att mitt humör har blivit känsligare och känsligare för årstidernas gång. När jag var liten förstod jag inte när folk suckade och tjatade om hur härligt det skulle bli på sommaren. Klart att sommaren är härlig, men nu är det ju vinter och det är ju också kul. Tänkte jag. Våren och sommaren hörde liksom till en annan tid, en annan värld. Nu går allt fortare. Alla årstider känns inom räckhåll, vilket bara gör vintern ännu mer outhärdlig, eftersom man hela tiden ser alternativet som en hägring, några blad längre fram i almanackan. Någon gång, när man blir en riktig man kanske, så hoppas jag att yttre förhållanden kan ha mindre påverkan på en, att man bara lär sig att acceptera allting; lär sig att se med ett visst distanserat nöje på årstidernas växlingar, årens framåtskridande och kroppens förfall. Troligare är väl att man blir en missnöjd gnällspik som alla andra. Kommer den lilla port till ungdom, vår och naivitet, som heter Heavenly vs. Satan fortfarande att stå öppen för mig då? Eller kommer den enkla, förälskade musikglädje som är tweepop, bara att rinna av den karga vuxenverkligheten? Kommer ett av de sista motgiften mot den förlamande vintertristessen hällas ut i snöslasket? Suck, nu känner jag mig verkligen på riktigt dåligt humör. Jag sätter på albumet.

Heavenly var den perfekta tweepopgruppen. Bandet skapades 1989 av medlemmar från charmiga Talulah Gosh, och verkade ha ett oändligt förråd av fantastiska, rättframma, ja, himmelska poplåtar - de flesta med ord som "love", "boy" och "girl" i titeln. Martin brukar återge ett citat som går någonting i stil med: "om rock är sex och pop är kärlek, så är twee förälskelse". Heavenly vs. Satan är ett utmärkt exempel på det - albumet är en av de mest fantastiska, förgängliga förälskelser som någonsin spelats in. Det finns kanske inget originellt i musiken, men det behövs inte. Solsken, vår, tårar, ungdom - och inga gitarrsolon, inte heller någon manierad poesi, som står i vägen. Det är inte så att Heavenly genom komplex orkestrering och innovativ produktion frammanar en magisk bild av våren. Istället personifierar de den genom en upprymd och nästan barnslig energi; de sprudlar av indiepopens amatörmässiga charm. (Titta bara på omslaget som ser ut att vara producerat på mellanstadiets pysseltimmar.) Vissa saker kan och bör sägas enkelt, vilket emellertid gör kraven på en slagfärdig, genial melodi ännu högre. Och sådant kan Heavenly. Det fanns en tid då jag tyckte att det var ett av tidernas bästa popband. Det var just det enkla, omedelbara och smittande jag älskade. Det var inte avancerat, inte Stor Konst; utan bara extremt bra popdängor. Givetvis blev jag lite förälskad i sångerskan Amelia Fletcher också. Hur skulle jag inte kunna bli det? Hon var både söt och tuff, både genialisk och jordnära, på samma gång, och sjöng med en charmig glimt i ögat över klockrena popmelodier.

Albumet tre första låtar har alla ordet "boy" i titeln, och det sockerchocköppnar med "Cool Guitar Boy" där flickaktig stämsång smeker lyssnarens öra - eller driver lyssnaren till vansinne, beroende på dennes sinnesstämning och karaktär. Det är inte pop som är sexig eller hipp. Det är pop som snarast är... gullig. Andra Sarah Records-grupper som Another Sunny Day och The Field Mice, har tidigare dykt upp på listan. Musikaliskt har de mycket gemensamt med Heavenly, men medan dessa band ofta är pojkaktigt sorgsna, så är Fletcher och hennes band lättare, ljusare, mer livsbejakande. Även när det handlar om olycklig kärlek, så spritter det i benen på ett sätt som aldrig inträffar när man lyssnar på Snowball. Annars finns det som sagt mycket gemensamt - inte minst tron på den enkla poplåtens kraft att förvandla banala och vardagliga kärleksproblem till något stort och fint. En käck och medvetet naiv energi driver sångerna framåt på ett oemotståndligt sätt. "Boyfriend Stays The Same", "Lemonhead Boy", "Shallow", vers, brygga, refräng, vers, brygga, refräng. Det är som en promenad i en välbekant park ett år då blommorna (egentligen samma gamla vanliga sorter) lyser extra vackert.

1996, precis innan gruppens fjärde album skulle släppas, tog Matthew Fletcher, bandets trummis och Amelias bror, livet av sig. Heavenlys karriär var över. Men det är svårt att ta in det bistra faktumet just nu. Albumet hinner knappt börja innan det tar slut, som en varm fläkt som för en sekund tinar upp hjärtat något. Jag tittar på nytt ut genom fönstret. Det börjar spricka upp och en solstråle letar sig in. I fönsterrutans spegelbild kan jag ana ett leende på mina läppar.

År: 1991
Skivbolag: Sarah Records
Producent: Richard Haines
Längd: 32:11

2 kommentarer:

  1. Troligen blir man väl en missnöjd gnällspik
    -NÄ, det tror jag inte!
    MMB

    SvaraRadera
  2. Det känns härligt att höra! Jag ska göra mitt bästa :)

    SvaraRadera