fredag 9 mars 2012

32. GZA - Liquid Swords

"[En mörk ödesmättad ljudbild och en barnröst.] When I was little... my father was famous. He was the greatest samurai in the empire, and he was the Shogun's decapitator."

Det vore fel att beskriva Wu-Tang Clans intåg på hiphopscenen på samma sätt som man skulle beskriva ett debutalbum från en ung lovande artist, med ord som "en ny stjärna har tänts på musikhimlen", "hoppas vi får se mer från honom i framtiden", och så vidare. Klanen skapade på många sätt sitt eget universum, med egna stjärnor, naturlagar och bedömningsgrunder. Från en källarstudio i Staten Island planerade RZA och hans kumpaner ett världsherravälde. Medlemmarna gav RZA oinskränkt makt och The Wu-Tang Manual blev ett slags manual för de kommande fem åren. Liquid Swords av GZA (eller The Genius) var bara ett av många soloalbum som följde på klanens intåg i musikvärlden, men det är det allra bästa. Om 36 Chambers var en spretig uppvisning av Wu-Tang Clans alla förmågor, var Liquid Swords tyngre, mörkare, mer sammanhållen, och minst lika genomsyrad av samplingar från obskyra samurajfilmer som klanens mästerverk. Att det står GZA på omslaget (där han över ett blodbestänkt schackrutigt underlag skär halsen av en fiende i hoodie - GZA älskade schack) innebär dock inte att han var ensam. RZA stod som vanligt bakom spakarna, och klanens samtliga medlemmar dyker upp här och var på albumet.

Samplingen i början av titelspåret "Liquid Swords" är taget från samurajfilmen Shogun Assassin. Ett barn berättar om sin pappa, som först skar halsen av hundratrettioen krigsherrar för shogunens räkning, innan han slaktade en bunt ninjaspioner som shogunen hade sänt ut för att döda honom. Samma paranoida och skräckartade stämning genomsyrar Liquid Swords. Precis som samurajpappan menade GZA att han hade ett uppdrag att utföra: "I'm on a mission, that niggas say is impossible/But when I swing my swords they all choppable". Målet för hans vrede var alla som inte trodde på honom eller Wu-Tang Clan - lika mycket idiotiska skivbolag (lyssna på "Labels", där GZA uppnår något slags rekord i att namedroppa skivbolag) som tvivlare och baktalare med svaga texter. Faktum är att det var hans negativa upplevelser med ett skivbolag som var en av de utlösande faktorerna till att klanen bildades.

GZA är inte min favoritrappare i Wu-Tang Clan, men som Gabriel var inne på finns det en elegant självklarhet i hans texter. Han har i intervjuer sagt att han, till skillnad från andra medlemmar i klanen, tar längre tid på sig att skriva sina texter. Oförutsägbarheten - anledningen till att man älskar Ol' Dirty Bastard, för att ta ett uppenbart exempel - är dock inget man saknar; man är alldeles för upptagen med att nicka i takt med The Genius intrikata ordmönster. Hans texter saknar överflödiga ord, eller som han själv har uttryckt det: "I just paint pictures. What they say in ten lines, I might say in one or two lines." Elegant rör han sig från våldsamma utrop till filosofiska och religiösa betraktelser. GZA påminner faktiskt lite om karaktären Stringer Bell i TV-serien The Wire: man får samma känsla av en blandning mellan omutlig hårdhet och intellektuell klarsyn.

Fascinationen för samurajfilmer speglar till viss del frustrationen som svarta ungdomar kände och känner över den verklighet som dömer dem till ett liv bland droger och fängelsevistelser. Den motsvaras av en önskan att hänföra verkligheten till samurajsvärdets kalla logik. "I Gotcha Back" skrevs som en varning till The Genius tolvåriga brorsöner. Han påminner dem om sin egen barndom: "Coulda wrote a book with a title 'age 12 and goin' through hell.'" På refrängen är det RZA som tar till orda: "I gotcha back, but you best to watch your front/Cause it's the niggaz that front, they be pullin stunts". Don't keep up an act, skulle man kunna sammanfatta klanens visdomar. Försök inte spela tuffare än du är, och håll dig borta från drogerna. Uppmaningen följs av RZA:s stämningsfulla och kusliga produktion, som gör att man ofta tittar sig över axeln när man lyssnar på albumet sent om natten.

"Choose the sword, and you will join me. Choose the ball, and you join your mother... in death. You don't understand my words, but you must choose. [En bebis som gurglar.] So... come boy, choose life or death."

Tidigare skrev jag att samtliga medlemmar i klanen framträder på Liquid Swords. RZA, Killah Priest och Ghostface Killah gör alla minnesvärda insatser på "4th Chamber", och Method Man är så bra på "Shadowboxin'" (där en uppskruvad sampling av Ann Peebles spelar en central roll i beatet) att den är lika mycket hans som GZA:s. Men det är trots allt GZA som håller ihop albumet. Även när det inte är han som briljerar på låtarna så står han avslappnat i bakgrunden, som om han hade allting under kontroll (vilket han antagligen hade). Jag vet inte till vilken grad det stämde, men för mig har GZA alltid varit en av de mest centrala medlemmarna i klanen. Kanske mest på grund av hans förmåga att redan tidigt på 90-talet framstå som en ärrad och erfaren gatupoet. Wu-Tang Clan var, och är, så mycket mer än ett vanligt hiphopkollektiv. De omformade hiphopens förutsättningar. För svarta förortsungar i USA visade de vad man kunde göra på egen hand, vad man kunde sikta på och vad man kunde uppnå. Efter slutet av RZA:s diktaturvälde och en översvämning i Shaolinkällaren, då mängder med beats gick förlorade, har varken klanen eller solomedlemmarna nått upp till samma nivå. Men Liquid Swords blir bättre för varje gång jag återvänder till den paranoida och mörka stämningen på albumet. Det krävs inte mycket inbillningsförmåga för att uppleva GZA:s rapteknik som vinande svärdshugg mot kroppen och i slutet mot "I Gotcha Back" känna sig som den döende samurajgubben som vänder sig mot sin överman:

"Your, tech-nique, is, mag-ni-ficent. When cut across the neck. A sound like wailing winter winds is heard, they say. I'd always hoped to cut someone like that someday. To hear that sound. But to have it happen to my own neck is... ridiculous."

År: 1995
Skivbolag: Geffen/MCA Records
Producent: RZA, 4th Disciple
Längd: 55:17


17 kommentarer:

  1. Kul! Trodde att listan var lite för långt gången för att denna skulle dyka upp, men där är jag glad att jag hade fel. Förmodligen min favorit-hiphop-skiva.

    För övrigt har jag gett upp hoppet om Blue Lines, och riktar nu förhoppningarna mot att Aretha Franklin får rättmätig uppmärksamhet längre fram på listan istället. (Hon har väl inte dykt upp ännu?)

    SvaraRadera
  2. Nej, Aretha har inte dykt upp på listan än. Det är så tråkigt att inte kunna avslöja hur listan kommer att se ut. Men den som lever, osv.

    Jag kan i alla fall säga så mycket att klanen från Shaolin har gjort sitt på listan.

    SvaraRadera
  3. Har du hört hans första lp, Words From The Genius? Ingen höjdare. Märks tydligt när det är RZA som producerar...

    SvaraRadera
  4. Bara enstaka låtar. Precis som du säger är det en enorm skillnad produktionsmässigt. Men GZA är åtminstone vass i de låtar jag har hört.

    SvaraRadera
  5. GZA är min favoritrappare i Wu-Tang Clan.

    Så, då var det utrett.

    SvaraRadera
  6. Jag visste att den skulle dyka upp! Det är den här, första gruppskivan och ODB's första som är klart bäst rakt igenom. Håller med om att man nästan blir rädd när man lyssnar. Brukar ofta köra denna i joggingspåret, ensam i elljusspåret om kvällarna. Läskigt.

    Hmm, hip-hopskivor som är kvar på listan då: 3 Feet High & Rising, Illmatic, Ready To Die, The Blueprint (lite överskattad tycker jag) och någon av Outkast. KANSKE The Sun Rises In The East. The Turnaround: A Long Awaited Drama av Real Live lär tyvärr inte vara med.

    SvaraRadera
  7. Martin: Bra, Martin. Nu vet alla vad du tycker.

    Jonas: Alltid kul med tippningar! Vi får se hur många rätt du har. Det här var förstås inte det sista hiphopalbumet på listan.

    SvaraRadera
  8. Jag förväntar minst ett A Tribe Called Quest album på listan. Hoppas också på Enta da Stage av Black Moon och MM.. Food? av MF Doom.

    Andra tippningar längre fram är Highway 61 Revisited och Kind of Blue...

    Personligen hoppas jag att ni får in minst ett Zappa album också, Hot Rats, Sheik Yerbouti eller Apostrophe (') skulle sitta fint. Listan skulle jag också säga inte är helt komplett utan Trout Mask Replica.

    Som jazz älskare hoppas jag också att det finns plats för Blacknuss eller annan valfri skiva från Rahsaan Roland Kirk och The Shape of Jazz to Come av Ornette Coleman. Underbart att se att ni inkluderade Karma.

    Tippar också att Rain Dogs kommer att återfinnas på listan när numren nu framåt blir allt mindre och mindre... Väldigt trevligt att följa den hittills har det varit iallafall, keep it up.

    SvaraRadera
  9. Jag måste säga att det hade varit helt omöjligt att ro projektet i land utan alla uppskattande kommentarer. Ja, nu är det förvisso en tredjedel kvar, men det går nog bra. Vi får ju försaka plugg och socialt liv och sånt där av mindre intresse.

    Det börjar verkligen dra ihop sig! Jag kan förstås inte lova att någon av de albumen du nämner kommer att dyka upp, men om det inte dyker upp minst ett jazzalbum till så är vi to blame, så att säga.

    SvaraRadera
  10. På rak arm tror jag följande album kommer att dyka upp (ordning omöjlig att gissa):

    De La Soul - Three Feet High And Rising
    Nas - Illmatic
    Jay-Z - Blueprint
    The Notorious B.I.G. - Ready To Die
    Primal Scream - Screamadelica
    Velvet Underground - Velvet Underground (*)
    David Bowie - Low **

    *= eller möjligen VU & Nico. Eller Loaded.

    **= Dock lite svårt att gissa Bowie, kan vara så att han var nära att komma med, men han har så många bra album att de liksom tar ut varandra.

    Kanske:

    Iggy Pop - The Idiot
    The Stone Roses - The Stone Roses
    Television - Marquee Moon
    The Stooges - Funhouse
    Beastie Boys - Paul's Boutique
    The Rolling Stones - Exile On Main St.
    Bruce Springsteen - Nebraska

    Tyvärr inte:

    Primal Scream - Vanishing Point
    Guns N' Roses - Appetite For Destruction
    Iggy & The Stooges - Raw Power

    Tyvärr är det jättesvårt för mig att lista ut indie/finsmakarpopen men där återstår säkert 7-8 album. Troligen är The Smiths med, kanske The Queen Is Dead?

    SvaraRadera
  11. Mmmmm, intressant! Finsmakarpopen har som du säkert har förstått sin givna plats på listan. 7-8 albumet är en bra gissning. Men 9-10 är närmare sanningen.

    SvaraRadera
  12. Jag har märkt att ni har en förkärlek för artister som är vänner av tvål och vatten, därför kommer ni tyvärr inte ha Ramones första eller Rocket To Russia heller.

    SvaraRadera
  13. Du har helt rätt. Det är därför vi föredrar Alton Ellis och John Holt före Bob Marley.

    SvaraRadera
  14. Jävligt bra recension. har alltid haft en stor kärlek till Wu tangs gamla album. Tyvärr har det ju inte samma sound idag. Det enda bra som släppts på senare tid måste ju vara Ghostface killahs Fishscale 2007. Ska bli spännande att se resten av listan.

    SvaraRadera
  15. Tack så mycket. Men vad om Only Built 4 Cuban Linx... Pt. II? Den tycker jag (åtminstone stundtals) håller gammal Wu-klass.

    SvaraRadera
  16. Ja det har du rätt i. Det höll måttet. Ska bli spännande att se hur Liquid Swords 2 blir som Gza har lovat att släppa detta året, Med produktioner från RZA helt och hållet. Även Ghostface ska ju släppa Supreme Clientele 2 till sommaren. Man får hoppas!

    SvaraRadera
  17. Ser mycket fram emot Liquid Swords 2. Var det RZA som sa att han bara hade haft full kontroll på debuten och en eller ett par soloskivor? Hoppas han får full kontroll, från början till slut den här gången. Ska förstås även bli kul med Ghostface, men där har jag inte alls lika höga förhoppningar.

    SvaraRadera